Det känns som att åka motorcykel mycket fort, rakt mot avgrunden. Man får en grop i magen. Regissören Eva Dahlman har klippt och kapat i ”Hedda Gabler” med skrämmande självförtroende, utan att göra våld på texten. Där Henrik Ibsen byggde sitt förlopp med antydningar och avslöjanden, korsande viljor och skenbara tillfälligheter, kör hon ett blixtsnabbt race i 1800-talskostym och rockmusik, där svaret ligger öppet i varenda scen, om vi vågar se det.
Många har försökt släta över intrigansen och grymheten i Heddas lek med sina närmaste. Sett det som feministisk frigörelse och frustrerat självförverkligande. Dahlman får bilden att kännas förminskande.
Generalsdottern Gabler kan inte inordna sig: samhällslivet är för trångt, människorna för små och futtiga. Hon vill något större, Ibsens vidunderliga: Liv. Hedda vill vara människa. Övermänniska?
Maria Bonnevie är i alla fall huvudet högre än allt i föreställningen. Övriga skådespelare får buga sig för samma krafter som deras roller står maktlösa inför. Jörgen Tesman med sina broderade tofflor är förstås redan den unga brudens slav. Christopher Wagelin gör honom dessutom klassmässigt underlägsen, en tafatt luns som har det svårt också i akademiska kretsar. Fastern, en lätt prillig men skarpögd Lotta Tejle, hade kunnat bli en match för Hedda, men får inte chansen. Peter Engman som författaren och Tesmans forskarkonkurrent Eilert Lövborg, en försupen som rest sig, har ju också ett förflutet med Hedda. Hon fläktar närmast förstrött på den brasan, men i den framrusande dramatiken är den veke Lövborg bara en spelpjäs bland de andra. Liksom Sofia Pekkaris Fru Elvestad, som stöttat Lövborg och nu ser Hedda peta omkull honom. Hennes protester är lama, som om allt var förutbestämt.
Ingen av dem blir karaktärer i pjäsen, den är bara Heddas. Vilket borde vara ett minus för föreställningen, men inte blir det. Det bara är så att Eva Dahlmans läsart och huvudrollsinnehavaren är ett och detsamma.
De skapar varandra. Jag har inte sett Maria Bonnevie på Dramatens scen sedan ”Fröken Julie” 2005, och det är en annan skådespelerska som står här nu. Mognare, hårdare, starkare och med ett stort djup som hon kan förlita sig fullkomligt på. Hedda gestaltar hon inte med skälvningar och nyanser på ytan, utan med den råa styrkan undertill, den är fruktansvärd.
Utan spår av hysteri är hon på bristningsgränsen från scen ett, en svart vulkan i det röda sidenmöblemang som väntat på brudparet. Efter en lång bröllopsresa har hon fått mer än nog av hustrurollen. Hon snör av sig sin resdräktskorsett, som får stå kvar i soffan – en svartblankt skalbaggebrynja med kvinnliga former. Det känns som om den är en sjukdom hon försöker bli kvitt, liksom graviditeten alla anar. Hedda vill vara sig själv, men vet inte vad det är. Bara vad det inte kan vara. Det gör henne destruktiv och desperat, ond och farlig.
Symptomatiskt nog finns det bara en här som kan matcha henne.
Familjeadvokaten Brack, i Peter Anderssons gestalt, är Heddas motpol. Han har varit där hon är, och resignerat. Hans livsvilja har slocknat och förvandlats till gift. Och det är henne, sin like som ännu brinner, han vill äga och förgöra. Det blir teater när den är som bäst. Samtidigt som vi ser advokaten försöka snärja Hedda, ser vi Peter Andersson som den understödjande skådespelaren, i ett lysande konstnärligt pas de deux om samspel och konkurrens på scenen. Och det är Bracks kalla smekningar som driver Hedda över gränsen. Hon sitter fast hur hon än gör. Utan frihet finns inget liv. Men i livet finns ingen frihet. Svälj det, eller dö.
Eva Dahlman har med flera stora, bra iscensättningar blivit ett regissörsnamn att räkna med. Med denna ”Hedda Gabler” visar hon att hon är beredd att ta risker också.