Den hyllade argentinska koreografen Constanza Macras, för första gången i Sverige, ställer tjugo personer på scen i Göteborg: en rusigt koreograferad dans om tyskt förortsliv.
Att höra kommunstyrelseordföranden Anneli Hulthén inviga 2010 års Göteborgs dans- och teaterfestival, som är den nionde sedan början av 1990-talet, med hycklande stolthet kalla den för ”Sveriges största scenkonstfestival” – efter att kommunen skurit ner anslagen med hälften, var kanske en idealisk början. Redan från start väcktes ett akut sug efter ett sant ord.
Och ett uttryck mera väsenskilt från politikens inställsamhet än invigningens ”Hell on earth” får man leta efter. En föreställning som på ett storartat sätt dels för vidare traditionen efter festivalens favoritgrupp genom åren, belgiska Les ballets C de la B, med sitt flerstämmiga och simultana scenspråk, sina autentiska berättelser och sitt kaotiska humör. Och som dels anknyter till Mattias Anderssons och Backateaterns pågående serie av föreställningar (bland annat den omtalade ”Mental States of Gothenburg”) som bygger på intervjuer med unga människor utifrån frågan: ”Vad i ditt liv skulle du kunna tänka dig bli teater?”. Det är en föreställning som tar avstamp i de senaste decenniernas performancerelaterade dans och teater. Men vars relevans är helt nutida när den möter politikens enstämmighet med en kakafonisk polyfoni på tyska, engelska, spanska, turkiska, arabiska och koreanska som i finalen formar sig till ett unisont: ”Vi vet allt om er. Don’t fuck with us!”
Med ”Hell on earth” besöker nu den överallt hyllade berlinbaserade argentinska koreografen Constanza Macras och hennes dansteatergrupp Dorky Park för första gången Sverige. Och det är lätt att förstå entusiasmen. Föreställningen som ställer tjugo personer på scenen, med den underbara peruanskan Carmen Mehnert i spetsen, berättar med en rent rusig koreografisk och musikalisk energi om livet och drömmarna, barriärerna och utopierna hos unga människor, framför allt kvinnor, i den berlinska förorten Neukölln.
Som hos Les ballets C de la B kan här ett kollektivt slagsmål förlösas med en stilla koral och en historia om ouppnådd kärlek övergå i spastisk akrobatik. Rörelseuttrycket är rått och samtidigt mycket artistiskt. Men framför allt möter vi ett myller av identiteter, tvingande eller befriande. Alltifrån pojken som ”blir någon” genom att bli stungen av en skorpion till flickan som tar sig rätten att bli en manlig Hollywoodstjärna – ”som kvinna”. Frågor som får sitt mest hänförande uttryck i en lång sekvens där hela ensemblen formerar sig till tio identiska par – innan dansen och musiken ser till att förvandla denna perfekta spegelordning till en livets och identiteternas tombola som leder till att alla blir till en kaotisk version av alla andra.