För en tid sedan skrev jag på DN:s Barn och Ung-sida en betraktelse kring farbrorns fristad inom barnkulturen. Där, om någonstans, släpps en rad farbröder ut på grönbete.

Nu presenterar dessutom Teater Tre en ny farbrorsbekantskap. Herman heter han och bor i en liten röd stuga med blå dörr. Och precis som många andra små farbröder framlever han sina dagar ganska ensam. Därför vill han gärna få besök.

Per Dahlströms farbror är till och med så angelägen om det att han ritar en karta åt oss. Först ritar han stigen och stenen och ån som man måste hoppa över. Hit och dit går vägen och sedan – häpp! – vänder han kartan upp och ner och där finns plötsligt bilden av Hermans lilla stuga! Det här är bara en av många små finurligheter som hakar i varandra till en teatral berättelse om Herman.

Per Dahlström går runt i stugan, det är snart gjort kan jag säga, och han pysslar med sina få saker under det att han samtidigt lågmält pysslar med sina tankar om tillvaron. Varje liten detalj i Hermans liv utförs med öm omsorg och när han lagar soppa till ett matlagningsprogram – en käck kockröst ljuder ur Hermans lilla bulliga radio – då blir detta soppkok en riktig långsamhetens lov.

Vid en ytlig betraktelse tycks ”Hemma hos” inte handla om just någonting särskilt. Vid närmare eftertanke handlar den om, kanske inte allt, men mycket. Per Dahlströms Herman framför ett slags varandets poesi för smått folk. Och för stort folk också.

När jag senare knäpper på P1 och hör en utläggning kring filosofen Wittgensteins teori om att människan inte överblickar sitt livsrum inser jag: han kände inte Herman!