Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Henrik Schyffert på Scalateatern, Karlstad

Foto: Morgan Norman

Bob Dylans ”Don’t think twice, it’s all right” tonar ut och in kommer Henrik Schyffert, tretton år efter smygpremiären på just denna fina scen för stand up-turnén ”Tut tut här kommer vi och så här ser vi ut inuti” med Peter Wahlbeck. Tretton år och en helt annan Schyffert. Tretton år och ett helt annat Sverige.

STÅUPP
Henrik Schyffert: ”Var inte rädda”. Turnépremiär.
Scen: Scalateatern, Karlstad.
Speltid: 1 tim 30 min.

Somliga hävdar att vi har det lika bra nu som 2004, eller till och med bättre, men det håller inte resten med om – allt ser ju ut att gå åt helvete, hela dagarna möts vi av besked att något helt avgörande jävligt är på väg att hända.

Klimatet, vår mage, vårt hjärta, skolan, sjukvården, polisen, den debila orangutangen i Washington eller den frostiga lilla mannen i Moskva. En del, de som i sociala medier utnämner sådana som Henrik Schyffert till hycklande pk-elitfjantar som glider omkring och high-fivar mediepolare i ”Stockholm” för att de ”tycker rätt” medan systemen kollapsar, är för sin del så rädda att de blivit skitarga. Just detta är Schyfferts huvudsakliga tråd i denna helt avskalade show där bara en barstol och ett glas vatten utgör rekvisita: En viss ”Oden Korsfarares” mejl till komikern.

Så han går igenom vad vår tids Oden har låtit sin elektroniska hammare slå ner på. Punkt för punkt. Bemöter felaktigheter med en unik balans av skämt och fakta. Men också en balans i form av självkritik: Ja, Oden, jag är en hycklare. Ja, jag är också rädd, rätt löjlig, lever inte riktigt som jag lär. Och ja, min självbild är skev.

Redan för tretton år sedan visade Henrik Schyffert en då kanske överraskande värme och mänsklighet på scenen, och än mer med sin soloshow ”The 90’s – Ett försvarstal” några år senare. Men nu, exakt 49 år gammal, vågar jag säga att han vinner varenda värmländskt hjärta här. Och ett stockholmskt. Då har han ändå haft en ordentligt trevande inledning – även en av rikets mest framgångsrika underhållare kan väl vara rädd på premiären för mastodontturné – och han har, för att visa att inte heller är det så mycket att vara rädd för, dragit rätt många rätt långt över gränsen-skämt om allt från kvinnliga könsorgan till knarkare.

Allt kommer han undan med. Charm kallas det. Men han visar en annan sida också, den pedagogiska: Berättar om hur det alltid är någon som tjänar på vår rädsla, om det så är gymmet eller alternativpolitiska krafter. 

Det är smart skrivet och smidigt genomfört, hans konstpauser är på millisekunden rätt och när han någon gång gör bort sig räddar han det med improviserade små tricks. Rutin kallas det.

Scalateaterns akustik är bra, det kanske låter annorlunda någon annanstans, men jäklar så skrattsalvorna smäller mellan väggarna här. Det kiknas och … kan det vara?, nej det kan väl inte vara?, jo, det flämtas fan ta mig trånsjukt någonstans i bänkraderna. Och då har Schyffert ändå, trots passager om sin egen rädsla inför såväl sin skilsmässa som för den sjuttonårige sonens eventuella irrfärder på stan, inte tagit genvägen via smetig sentimentalitet. Den så viktiga balansen igen.

Om landet, världen, alltihop, nu har gått åt fel håll de senaste åren så har den här komikern parallellt tagit enorma kliv i rätt riktning.

Och nu kommer jag på det: den där Dylanlåten har ju gjorts i en svensk version. Ola Magnells ”Ta det kallt, det är allt”. En uppmaning som många kommer gå hem från teatern under den här turnén.