Henry Rollins var sångare i hardcorebandet Black Flag, i dag är han spoken wordikon. Han ogillar George W Bush. Han tål inte hur presidenten sköter sin armé. Han ogillar även George W Bush mamma Barbara och hans stela farsa George den store. Henry Rollins hatar Fox news och kristen rock. Han älskar Iggy Pop och the Ramones och tycker Sverige är ett föredömligt land eftersom folk här tar ansvar för sitt agerande. Ja, det är inte på många punkter man vill tvista med Rollins. Han har rätt hit och rätt dit och tänk att man kan ha så mycket gemensamt.
Skillnaden är väl bara att jag inte står på scen och snackar om mitt hat lite osammanhängande i tre timmar. Kanske beror det på att min svada inte går att jämföra med Rollins. Kanske beror det på självdistans eller respekt för publiken. Skall man stå som Rollins gör inför en fullsatt salong och snacka politik borde man väl vara mera påläst än en genomsnittlig biljettlösare? Kanske fungerar hans harranger på outbildade amerikaner, men på oss svenskar? Publiken skrattar och applåderar förvisso men Rollins stora Bush-kritik går ut på att presidenten talar dålig engelska och är korkad. Vore det inte kul om Bush egentligen var bög, undrar Rollins. Jovars.
Så var det föreställningens längd. Inte ens den mest effektstinna, dramaturgiskt perfekta, påkostade actionfilm i världen håller för en så lång sittning. Vore Rollins på Dramaten hade de nog lagt in en paus. Men inte Henry, han pratar på. När vissa delar av publiken ropar in honom för extra nummer blir jag nästan förtvivlad. Inte för att han är dålig utan för att jag gillar Henry Rollins. Jag håller med honom i nästan allt. Han behöver bara lite styrsel, en regissör kanske? En paraplykrok som någon kvinna skickar in, lägger om Rollins breda hals och drar honom av scen med.