Christina Ouzounidis misstror språket, både inifrån och utifrån: så fort en tanke är formulerad i ord har den lämnat en existens och övergått i en annan. Många egenskaper förloras på vägen. Och så fort orden uttalats blir de tolkade av den som hör, och infogade i sammanhang den talande saknar kontroll över.
I all vår ständigt pågående kommunikation finns detta glapp, ett tomrum där missförstånd och glömska, blindhet och projektioner härskar. Kanske är det i själva verket just där som livet pågår.
Så tolkar jag ”Historien lyder”, som hade urpremiär på Galeasen i måndags kväll inför en entusiastisk publik. Det är en föreställning som lever som den lär, hermetiskt sluten kring sin hemliga historia. Denna berättas i omtagna slingor av tre kvinnogestalter vars svalt eftersinnande röster ofta överlappar och överröstar varandra. Något har hänt som de försöker berätta, men det är bara de små, i sig intetsägande detaljerna – kylan, vintersockorna, någon som väntade, bror och syster, ett trafikkaos, en flygplats – som når fram till oss. Jag minns, säger de. Men minnet är ett gnistregn av fragment.
Iscensättningen följer samma grundtanke. Scenljusgruppen Sutodas spotlights, utspridda på golvet, sprider sitt ljus via tefatsstora, sakta snurrande speglar. Slumpen styr vad som hamnar i skenet. På golvet kullvälta blomkrukor och vissnande rosor. Inte ens kvinnornas kläder passar på kropparna: en halv kavaj, stela, glipande midjeliv.
Ouzounidis ifrågasätter ordningen, visar på sprickorna i allt. Kim Hedås har gjort kongenial icke-musik: Jörgen Pettersson brölar och gnyr djuriskt på sina saxofoner, Nina de Heney rispar och slår på sin kontrabas, Stefan Östersjö skrapgnider på gitarrsträngarna. Ingenting i föreställningen används för att ge klarhet och förklaring.
Men detta utspridda, halvt bortvända, som vill men inte kan säga oss något, lyckas konstigt nog (och om vi själva vill) ändå skapa samförstånd med sin publik, ett möte bortom och bakom orden.