Dramaten försöker spränga gränserna för Ingmar Bergmans kammarspel ”Höstsonaten” och sätter storslaget upp den på Stora scenen. Leif Zern ser en högt uppskruvat uppgörelse kring en flygel.
Regissören Stefan Larsson går vidare med Ingmar Bergman på Dramaten. Efter ”Scener ur ett äktenskap” på Lilla scenen – en välförtjänt publiksuccé – prövar han vingarna med ”Höstsonaten” på Stora scenen. Det var Bergmans egen favoritarena, den valplats där han byggde katedraler av Strindbergs ”Till Damaskus” och Shakespeares ”Vintersagan”.
Min enda invändning mot uppsättningen av ”Scener ur ett äktenskap” är att den placerar skilsmässodramat i ett socialt vakuum. Den feber som drabbade nationen i 70-talets inledning har blivit ämnet för en stiliserad komedi, så blixtrande välspelad av Jonas Karlsson och Livia Millhagen att man går därifrån på gott humör, massvaccinerad mot varje tanke på Bergmans lidandehistoria: snuva, separation och ruvande självmordstankar.
”Höstsonaten” är en svårare nöt att knäcka. Ingmar Bergman har själv citerat en fransk kritiker som skriver att den är ”en Bergmanfilm”, och det var inte avsett som beröm – mitt i denna gripande historia om en dotters smärtsamma uppgörelse med sin mor ligger en annan film begravd, närmare de gåtfulla drömsekvenserna i ”Persona” och ”Viskningar och rop”.
Bergman medger att han inte borrade tillräckligt djupt och att resultatet blev ett mer konventionellt verk än i det första utkastet. Jag förmodar att det är där Stefan Larsson vill ta vid när han spränger gränserna för det finstämda kammarspelet och placerar det på Stora scenen, där det ytligt sett inte hör hemma.
Mitt på scenen skyms fonden av en skärmliknande vägg som när som helst kan börja snurra, långsamt som i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Allt som återstår av den sömniga prästgårdsmiljön är den Steinwayflygel kring vilken den första konflikten mellan Marie Göranzon och Maria Bonnevie utspelar sig. Charlotte är en internationellt känd konsertpianist som gör ett av sina sällsynta besök hos dottern Eva och hennes man. På natten vaknar Charlotte av en mardröm, och det som följer är ett upprivande samtal där Eva för första gången vågar ställa sin mor inför en lång lista av fruktansvärda anklagelser.
Jag är svag för tomma spelplatser och är beredd att följa scenografen Rufus Didwiszus långt in de parallella världar han konstruerar med sina raffinerade rumsförskjutningar. Livia Millhagen spelar Charlottes andra dotter, den svårt handikappade Helena. Det är en till omfånget liten roll, men både hon och Johan Holmberg, Evas man, syns hela tiden röra sig i bakgrunden medan de väntar på sina entréer, hon i rullstol, han i Bergmans trista kofta.
Inte desto mindre frågar jag mig om Dramatens huvudscen är rätt spelplats för detta formellt storslagna experiment. Vad Bergman skriver är mer monologer än dialoger. I filmen korsklipps de i påträngande närbilder. Här saknas den möjligheten, och när Göranzon och Bonnevie har sitt nattliga möte är tonläget redan så högt uppskruvat att ingenting längre tycks överraska dem.
Ett virtuosnummer, det är sant. Men jag ser inte att Maria Bonnevies rollfigur vinner något medan det pågår, en erfarenhet eller smärtsam insikt. Hon verkar alltför stark för att skrämmas av de sanningar hon plötsligt formulerar. Bergmans film leder trots allt till ett slags katharsis. Här utsätts man inte för några risker i den vägen.