När mimaren och regissören Ika Nord är inblandad i en uppsättning blir det ofta bra. ”Hur långt når Alfons?”, en föreställning byggd på den 23:e i raden av Gunilla Bergströms 27 hittills utkomna Alfonsböcker – pyssel- och pekböcker oräknade, är inget undantag.

Gunilla Bergström har en förmåga att gång på gång finna mer eller mindre angelägna frågor för Alfons att engagera sig i. Med tanke på alla problem Alfons hunnit brottas med sedan födelsedagen 1972, har han med tiden blivit något av en filosof. När Ika Nord sedan låter ”filosoferierna” bli rörelse och kropp får de ytterligare dimensioner. För visst dyker han ner i tankedjupen denne Teater-Alfons som Roger Westberg i en ljuvligt knollrig peruk och den ständigt så brunsäckiga tröjan (barnkulturens svar på kulturkoftan?), gör till en liten rekorderlig person.

Trots att Westberg är ungefär lika lång som sin gängligt smale fader, David Tallroth med pipan tryggt i mungipan, lyckas han få sin figur att te sig mycket kortare och Alfons-bredare. Det är snyggt jobbat även om jag gärna hade sluppit hans pålagda läspning.

Alfonsfrågan denna gång är: Hur långt han når? Och då tänker han mindre på armlängd än inre djup och fysiologiska avtryck. Den kvarlämnade rumpvärmen på stolen, är det han även när han rest sig upp? Hans äppeldoftande andedräkt som far över land och hav – är det fortfarande en bit Alfons? Eller spottet som tränger ner i marken och innehåller så många mikroorganismer kryllande av de mest lustifika figurer.

Detta är inte världens enklaste att förmedla vare sig i bok eller som teater. Lite klurigt blir det. Men så är ju också en av teaterkonstens uppgifter att väcka nyfikenhet. Samspelet mellan Westberg och Tallroth är finurligt mjukmysigt. Ett tryggt avstamp mot oförutsägbara tankeskutt. Visuellt dessutom med Ika Nords osvikliga öga för rörelsens sofistikerade skönhet och scenografins djupröda fond.