Teatr Weimar förknippas i första hand med nyskriven dramatik, men på denna lilla Malmöscen har ”nu” och ”då” ändå alltid varit intimt förbundna. Grundarna Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist har tidigare visat att de har en förkärlek för framför allt den antika dramatiken med de stora känslorna, de verbala, våldsbenägna hjältarna, de ödesmättade förloppen.

Aldrig tidigare har en förlaga emellertid följts så nära som i Jörgen Dahlqvists ”Ibsendekonstruktion I. Gengångare”. Som titeln antyder är det en pjäs som vill bryta ner gammalt snarare än bygga nytt. Dramat utgår visserligen från Henrik Ibsens repliker och roller, från pjäsens övergripande handling, och den avverkas i en komiskt dåtida inramning, men i övrigt verkar det som om Dahlqvist i första hand vill testköra Ibsens solida dramabygge tills det på allvar börjar knaka i fogarna.

Ibsen är som bekant en oerhört skicklig hantverkare och moralpredikant. Det barnhem som är oförsäkrat i första akten av ”Gengångare” måste naturligtvis brinna ner innan pjäsen är slut, och de etiska övertramp som kammarherre Alving gjorde sig skyldig till när han levde måste tvunget gå i arv till nästa generation, till sonen Osvald, som drabbas av den könssjukdom som fadern drog på sig utanför äktenskapet.

”Gengångare” är en pjäs som pockar på realism och trovärdighet, men Rafael Pettersson och Nils Dernevik gör ingenting för att sjunka in i sina roller. De fördelar samtliga roller mellan sig och är mer lika Sébastien Tellier och Thomas Di Leva än någon av Ibsens karaktärer. Pettersson har fått de maskulina rollerna på sin lott: Osvald, pastor Manders, snickar Engstrand. Dernevik tar sig an fru Alving och Regine, som Osvald förälskar sig i utan att veta att hon är hans halvsyster.

Originaldramat har skoningslöst komprimerats till det timslånga format som föredras på Teatr Weimar. De många bortvalen i Linda Ritzéns iscensättning bidrar till att relationerna, hierarkierna och maktspelen blir synligare än de enskilda karaktärerna.

Samtidigt får Ibsen själv en huvudroll i denna fria version. ”Ibsendekonstruktion I” är nämligen en lekfull drift med en dramatiker som både lockas och stöts bort av smuts, som vill angripa otillåtna drifter och beröra samtidens tabun utan att bli för stötande specifik. Det som är outtalat i Ibsens pjäs sägs minst två gånger på Weimars scen. Eller så markeras det utelämnade med extrem tydlighet, enligt mönstret ”Du menar…?” ”Ja, det är exakt det jag menar!”

Det är ingen stor känslomässig upplevelse, men det är välspelat, och underhållande, både för den som kan sin Ibsen och den som tror sig kunna sitt Weimar.