Ridån går upp men middagen är redan över. På Dansens hus stora scen sitter performancedivan Charlotte Engelkes tillsammans med fyrtio tidigare samarbetspartner vid ett långbord, smälter maten, halvsover, fyllesnusar.
Så att säga sista måltiden. Innan Engelkes tre timmar långa, rakt igenom improviserade performanceverk ”Curtain call” kunde börja i onsdags kväll. Och därmed inviga Stockholms, rent av Sveriges, bästa dansfestival någonsin: Ice hot – Nordic dance platform.
Fyra intensiva dagar med tjugotalet verk från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, varvat med samtal, möten, mingel. Ett späckat, varierat och vasst program på Dansens hus, Moderna dansteatern och c/o Stadsteatern.
I grund och botten handlar dock Ice hot om marknadsföring. Om att visa upp och sälja nordisk dans i omvärlden. För att få ett slags opartisk kvalitetsgaranti har programurvalet byggt på rekommendationer från en oberoende, icke-nordisk jury.
En god, antikorrupt idé men givetvis med svagheter. Juryn gillade Cullbergbaletten, Lotta Melin och Agrare, Reich och Szyber, och Gunilla Heilborn. Medan andra svenska kameler inte lyckades passera nålsögat. Som Helena Franzén, Cristina Caprioli, Malin Hellkvist Sellén, Gunilla Witt, Lars Bethke, Eva Ingmarson.
Charlotte Engelkes ”Curtain call” deltog utom tävlan. Det är svårt att inte beundra hennes storhetsvansinniga idé – tre timmars improvisation av och med fyrtio dansare, koreografer, performanceartister, musiker. Allt från Su-En, Gud söner, Kenneth Kvarnström, Bo Arenander, Erik Pauser, Sandra Medina samt Petter och Tom, till diverse artistiska supersnillen från tyska Sasha Waltz and guests. Själv tog Engelkes för ovanlighetens skull minimalt utrymme på scenen.
”Curtain call” är galen galaföreställning med överraskande, rent briljanta inslag. Likväl måste man dra en klockren slutsats efter detta smått monstruösa, regilösa improvisationsexperiment: det fungerar inte. Säkert väldigt kul för deltagarna. Mycket mindre kul för publiken.
Sammantaget tycks Ice hot bevisa att nordisk dans fortfarande inspireras och präglas, tidvis domineras och begränsas av performance. Ibland känns det som om koreografer slentrianmässigt och småängsligt lånar in performancegrepp i huvudsakligen rörelsebaserade verk.
Som om man inte riktigt vågar lita på rörelsens egen kraft. Rent av hoppas framstå som lite smartare och mer samtida med hjälp av konceptuella idéer. Det kan fungera, som i finska Sanna Myllylahtis ”Closer to heaven”, men också framstå som illa maskerad dans, som i danska ”Recoils fuck you buddy”.
Till och med i en av festivalens mest dansanta och finaste föreställningar, Ina Christel Johannessens ”Klockan 3 på eftermiddagen” med Carte Blanche – Nordens bästa kompani i dag?, återfinns en lång performancelik sekvens som brutalt bryter koreografins flöde.
Med Ice hot har Stockholm äntligen fått en riktig dansfestival tack vare det nya, unika samarbetet mellan Nordens fyra viktigaste nutida dansscener.
Givetvis ska dock festivalen ambulera mellan länderna. Tyvärr. Ice hot kunde gärna ha fått bosätta sig i Stockholm.