Musikteatergruppen Jag är här nu slog igenom med dunder och brak 2008 med en föreställning med samma namn som vann Barnteaterakademiens manuspris. Det var en härlig, lekfullt uppbygglig, girlpower-historia som väl tog tillvara aktörernas musikaliska och teatrala förmågor.
Nu har uppföljaren kommit: ”Idol”. Också den nya föreställningen, som vuxit fram i samarbete med Lars-Eric Brossner på Folkteatern i Göteborg, är mer uppbyggd på situationer än på handling. Den enkla dekoren markerar flickrum och replokal och består i stort sett av några idolaffischer och ett antal instrument.
Nadina Pundins, Harriet Ohlsson och Lisa Pedersen träffades på Musikhögskolan och behärskar flera instrument så bra att de kan skoja om att inte kunna spela. Att våga ge sig på saker man inte kan, och att kunna skratta åt sig själv, är för övrigt föreställningens sensmoral.
Ideologikritiken är mild som en hårfläkt och rymmer förståelse också för de dyrkade idolernas situation. Som när dessa på grund av för mycket gratisätande av glass inte kan låta bli att undslippa sig ett och annat illaluktande oljud.
Egentligen handlar föreställningen mindre om idoldyrkan än prestationsångest, oavsett om scenen är en scen eller fotbollsplan eller klassrummet. Karakteristisk för ”Jag är här nu” är lanseringen av alternativa förebilder, som hårdrocktantgruppen Los Tantos. Kvinnor kan, även de som är över fyrtio.
På Folkteatern i Göteborg spelas ”Idol” i foajén, vilket inte är en ideal lokal, och den dynamiska trion på scen har ännu hunnit bli riktigt varma i scenkläderna. Här och var är övergångarna lite styltiga.
Det fina med ”Idol” är att den hos sin unga publik, som befinner sig på gränsen mellan mellan- och högstadium, väcker eftertankar snarare än skriver den på näsan. Inte ens stenhårda tolvåriga killar från Kortedala kan låta blir att dra på smilbanden när idolerna pruttar som värst eller tappa hakan när tjejerna på scen river loss ett riff på elgitarren. De stämmer till och med in i den avslutande allsången, nästan utan att tänka på vad de gör.