En fin, transparent men nästan fysiskt påtaglig rök ligger över stora scenen på Dansens hus i Helena Franzéns nya koreografi ”I’m not looking back” med nyskriven musik av soulkonstpopstjärnan Jenny Wilson. Man känner sig rentav blå i det dimgrå ljuset. På den avskalade scenen rör sig en ensam dansare, Gunilla Hammar, vars pauserande, sparsamma men pregnanta, precisa rörelser får kroppen att liksom smalna av uppåt som i en skulptur av Giacometti.
Hennes vertikala solo bryts strax mot Cilla Olsens ännu gängligare gestalt som dock söker sig mot golvet och betonar det snåriga och horisontala. Samtidigt det ensamma, närmast övergivna, men framför allt styrkan i den mänskligt självvalda isolering präglar hela det timslånga verket. Jag ser inte – aldrig! – tillbaka.
”I’m not looking back” är utmanande lågmäld, enormt driven rörelsemeditation för fem starka, särpräglade dansare – alla kvinnor – där just det individuella understryks, också i Alice Fine/Karin Bjurströms kostym och i Markus Granqvists distinkt rumsskapande ljussättning.
Vad som gör Helena Franzén till en av Sveriges mest spännande och omedelbart igenkännliga koreo-grafer är hennes sökande efter det disparata och asymmetriska, det befriande orena i ett annars så mjukt, flyktigt och kattlikt rörelseflöde.
”I’m not looking back” är eftertänksam, drömsk, bitvis blå koreo-grafi som påminner mig om varför det är så svårt, rentav galet, att försöka tala och skriva om dans.
Hos Helena Franzén kommunicerar rörelsen direkt med åskådaren utan omvägen genom medvetandet. Hennes koreografier ger sällan intellektuella direktiv utan förlitar sig, med en absolut visshet, på den egna men också på publikens emotionella och fysiska intelligens, bortom det verbala språkets struktur och tankens logik.
Detta är ju dansens unika gåva till den som är beredd att ta emot den med öppna ögon. Få svenska koreografer är så generösa, stimulerande infallsrika och fysiskt intelligenta som Helena Franzén.
Det mest gripbara berättandet i ”I’m not looking back” är faktiskt Jenny Wilsons musik, delvis inspirerad av fjolårets hyllade platta ”Hardships” men genomgående ett helt självständigt, smart varierat, originellt soundtrack som koreografin oftare jobbar mot än med. Det skapar ett spännande motstånd.
Dansens hus stora scen är just stor och tidvis går intensiteten förlorad i ”I’m not looking back” som i så hög grad lyfter fram det individuella snarare än ensemblens rörelser som helhet. Här och var blir det stillastående, trögt, en smula nervlöst.
Var för sig är dansarna desto mer explosiva, fängslande och karismatiska, förutom de ovan nämnda också Ina Sletsjøe, Moa Westerlund och en väldigt imponerande Katarina Eriksson.
Under en danshöst där jag så ofta längtat efter genuint rörelsebaserad, ren dans är denna suveränt blodfulla kvintett ett värmande ljus i höstmörkret. Fysisk intelligens är inte allt, men mycket.