Eva Dahlgrens monolog ”Ingen är som jag” har lanserats ganska försiktigt och ges inte många gånger. Efter Stockholm är den redan på väg till Göteborg och Malmö. Möjligen kommer den tillbaka, det borde den. Den känns som ett prövande steg framåt, mot ett nytt, bredare konstnärskap. Självsäkert, men också lyssnande inåt, till föreställningens egen ton och till publikgensvaret.

Först är jag lite orolig för att materialet inte ska räcka, att tonen ska bli för privat eller att sångerskans karisma inte ska följa med in i den talade texten. Men snart slappnar jag av. Det bär, lyfter och lyser ibland.

Navet i monologen är genetiken, som också ägnas en komisk skolfilm: Allt i oss som är förutbestämt. Vem man är, vem man kan forma sig till. Eva Dahlgren, 203 centimeter lång, kan hon bli dansare? Hela föreställningen liknar en låtsaslek, allt är (kanske) sant, men samtidigt bara ett exempel. Ingen är som Eva Dahlgren, men hon är till 90 procent genetiskt förutbestämd: en fjällbjörk av den västerbottniska, höga sorten, omplanterad i ett dimmigt Lund, sen vidare till Ericssonbostäderna i Nynäshamn.

På scenen en rank, blond figur med jokerutstrålning – just när hon som enklast visar vem hon är, framstår hon som mest egen och gåtfull, nuddar begreppet människa.

Bakom henne, på storbildsskärm, pågår brödbak. Ett rytmiskt knådande för tanken till någon kvinnlig skapelsemyt. Skämtfoton, semesterbilder, skolminnen. En balkongklarinettist blåser vemod. Eva Dahlgren visar sig i små glimtar vara en lyckad filmare i Roy Andersson-stil, nedtonat innehållsrik.

Dold i det vardagliga, ibland triviala, finns en liten smärta, som en sten i skon. Kanske den har skapat artisten Eva Dahlgren. Den korta självbiografin är ett levande landskap av ljus och skugga, dock i längden en aning flack. Men så finns här också några sånger. Och när sångerskan Eva Dahlgren greppar micken och låter den där rösten ljuda, i till exempel ”Jag struntar i evigheten”, förändras bilden. Det är lite som att se en fjälltopp sticka upp ur molntäcket, solbelyst.