Ett förtrollande kaos. Att föra in nycirkusanda på Läckö slott är ett snilledrag. Henry Bronetts första operaregi blir till en vansinnig komedi som engagerar publiken. DN:s Martin Nyström jublar.
”Italienskan i Alger” är Gioacchino Rossinis första komiska mästerverk. En opera som efter sin premiär i Venedig 1813, där den väckte deliriska reaktioner hos publiken, hyllades av författaren Stendhal för sin lyckorusiga sensualism som han menade var så stark att den förde operan bortom all kritik.
”Italienskan i Alger” är verkligen en sanslös historia, som knappt går att redogöra för med alla sina förvecklingar, men som utspelar sig under Napoleonkrigen och där allt som metaforiskt kan liknas vid ett ”slagfält” (exempelvis kärlek) förvandlas till den renaste och mest vansinniga formen av komedi. Något som, återigen enligt Stendhal, får vår värld att framstå precis lika munter och lycklig som den inte är.
Att operaverksamheten på Läckö slott nu gett Henry Bronett uppdraget att regissera ”Italienskan i Alger” är ett snilledrag. Med sin stundtals grymma men älskvärda humor och sina nycirkusaktiga interaktioner med publiken (som då folk hämtas från bänkraderna och bärs ut) är det den roligaste operauppsättning jag sett på länge. Med sin vitalitet och spontanitet övertrumfar den också lätt Kungliga Operans senaste Rossiniproduktion ”Askungen”. Och som dessutom har en mezzosopran, Ulrika Skarby, i huvudrollen som Isabella, som nu tar striden med Malena Ernman om att vara Sveriges främsta Rossinisångerska.
När Skarbys Isabella vid sin första entré blåser dirgenten i örat och får honom och hela orkestern att svaja anar man att här kommer att hända saker. I den påföljande duetten, som är en av operalitteraturens mest geniala, blir det bekräftat. Skarby verkar ha levt och drömt Rossini, kommit honom så nära i varenda stavelse, att hon här kan förmedla den Rossiniska konsten att skratta åt sitt öde utan att ge den något slags cynism. Ett operaartisteri som är ett av sommarens måsten!
Men ”Italienskan i Alger” är, med sin ojämförliga hyllning till det instabila, förvirrade och ofrivilliga, framför allt en ensembleopera. Och det som gör denna föreställning på Läckö slott till en sådan fullträff är givetvis den imponerande starka solistensemblen: basbarytonerna Markus Schwartz och Andreas Lundmark, sopranen Åsa Danielsson, tenoren Fredrik Strid, barytonen Anders Kjellstrand och det unga fina mezzolöftet Astrid Robillard.
Jag tror heller inte att dirigenten Simon Phipps fått sin Läckö slottsorkester att klinga så magiskt effektfullt som denna gång. Bara att höra de inledande pizzicatosounden i ouvertyren blanda sig med svirret från svalorna på den inre borggården är outsägligt vackert. Ett förrädiskt lugn innan Rossini startar motorerna och bjuder på en resa ni aldrig glömmer.
Åk och se!