När Åsa Lindholm (dramatisering), Mia Höglund Melin (regi) och Lisa Lindgren (skådespeleri) gör teater av Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, överskrids gränserna mellan scen och salong redan från början. Lindgren kommer in genom en av salongens sidodörrar, småpratande med publiken, lite forcerat: Nån som känner sig extra uppåt i dag? Extra snygg? Haft bra sex nyligen? Så kliver hon upp på scenen, och en ljusförändring markerar att nu börjar föreställningen.
Också fortsättningsvis varieras spelet med och mot publiken. Ibland sker det frontalt och med hjälp av mikrofon. Vid ett annat tillfälle vandrar den telefonintervjuade huvudpersonen ut från salongen. Den verkliga bomben briserar emellertid inte förrän mot slutet av föreställningen, men att avslöja den vore som att avslöja mördaren i en deckaranmälan …
Det ligger nära till hands att tolka de här gränsöverklivningarna som ett uttryck för upphovskvinnornas ambition att av materialet göra något mer än teater, att berätta att det här är på riktigt. Det är ett vanskligt företag i dessa tider, när dokumentärt och fiktivt är så intrasslade i varandra.
Lisa Lindgren visar inte att hon är skådespelare, det vill säga något annat än sin roll. Skickligt återger hon kasten mellan mani och depression. Hon låter aldrig ana att hon spelar alltsammans. Hon är den hon föreställer.
Jag är inte säker på att det är rätt metod.
På scenen har Henrik Ekberg lämpligt nog byggt ett väntrum, där den mest iögonenfallande rekvisitan består av en knallröd resväska. Monologen innehåller referenser till berömda självmördare genom kulturhistorien, samt till filosofer som Lacan och Foucault. Ingen behöver sväva i okunnighet om att det är en framgångsrik kvinna som det handlar om: filosof på modet, efterfrågad skribent, trebarnsmor och älskad hustru, tillika åtrådd älskarinna.
Och samtidigt: kvinna på gränsen till sammanbrott. Kanske är det inte bara huvudpersonen som håller på att krackelera? Utan att jag egentligen förstår hur grips jag av misstanken att föreställningen gestaltar en kultur som bryts sönder av sina inre motsägelser, att hybris är granne med ångest.