Inget operaverk har så älskats ihjäl på de skandinaviska operascenerna de senaste åren som G F Händels ”Julius Caesar”. Jag tänker på Stefan Herheims hyperraffinerade metaperspektiv i Oslo med barockmästaren Rinaldo Alessandrini på pulten, Francesco Negrins varmt sensuella uppsättning i Köpenhamn med den makalöse Andreas Scholl i huvudrollen och på David Radoks estetiskt undersköna iscensättning i Göteborg som blev genombrottet för Ida Falk Winland. Lägg därtill David McVicars lika sagoskimrande som bloddrypande ”Julius Caesar” på Glyndebourne för några år sedan som födde världsstjärnan Danielle de Niese i rollen som Kleopatra.

Nu är det Folkoperans tur och dags för något mindre tjusigt. I händerna på den katalanske allkonstnären Cisco Aznar ett surrealistiskt totalspektakel. Eller varför inte något så sällsynt som ”experimentopera”? För vad Aznar har gjort med Händels trehundraåriga opera är att ha avlyssnat den som vore den Lake Vostok, den sedan miljoner år isolerade underjordiska sjö under Antarktis som man nu lyckats borra sig ner till – och där man inte har en aning om vilka livsformer man kommer att finna.

Vad Aznar har hittat i djupet av ”Julius Caesar” är lager på lager från olika kulturer av upprepade mönster för känslor som kärlek, sorg, hat och hämnd. Ett myller av udda danssteg, föremål och kostymer av olika ursprung.

Men framför allt en tidigare okänd historia om en mytisk passage mellan liv och död för en samling drottningar som i väntan på det slutgiltiga steget till dödsriket roar sig med att framföra just denna opera. Och som ackompanjeras av verkliga änglar på film som sysselsätter sig med exakt samma saker som på scenen fast på sitt eget vis. När det talas om krig nackar de en höna, när talas om fred förstärker de sina vingar med samma hönas vita fjädrar. Eller också örfilar de varandra, gråter hejdlöst eller bara dansar. Det är mycket vackert. Och precis vad barockopera handlar om.

Men det tar ett tag innan man är riktigt med. Lite beroende på att akustiken inte låter musiken fylla rummet så att den känns. Men i scenerna mellan Cornelia och hennes son Sextus, gestaltade av Karolina Blixt med sin svärtade alt och Josefine Andersson med sin gnistrande sopran, bränner det till. Och blir en ingång till föreställningens själva magma – den magnetiskt laddade spänningen mellan livslust och dödslängtan. Det energifält som i musiken motsvaras av det outtröttliga växelspelet mellan igångsättande och avklingande.

”Gode gud vad gör jag här!” utropar Tove Dahlbergs nervigt gestaltade Kleopatra när hon tror att Maria Sanners stiligt klingande Caesar har dödats i strid och formulerar exakt den bultande känsla av främlingskap som bor inne i de da capo-arior som utgör hela operans inre konstruktion.

Och som är lika för alla. Ja, på Folkoperan är hon då precis mitt i livet, i ett sällsamt läge av att vara i passiv väntan och i fullt språng. Hon kan i finalen tillbakalutat dö lite till för att tillsammans med de andra brista ut i ett gemensamt: ”Framtiden är åter ljus!”