Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Kämpande humanism – och asgarv med Jonas Gardell

Foto: Stellan Herner

Det finns partier som är så roliga att publiken kippar efter andan. Men det är allvaret och det humanistiska budskapet som får DN:s Niklas Wahllöf att vilja säga: "Tack själv, Jonas Gardell".

Show

Jonas Gardell - ”30 år tillsammans”
Speltid: 1 timme 40 minuter
Scen: Cirkus, Stockholm

Han berättar hur han står på Apoteket för att köpa fotkräm på rea och, plötsligt, befinner han sig decennier tillbaka – i vad som ska bli världens längsta bisats och i den här showens roligaste parti. Hans iakttagelser ur det urgamla men egentligen inte så gamla Sverige är inte revolutionerande men ibland kan igenkänning – och dess skrattkonvulsioner – vara det effektivaste vapnet mot nostalgiska, nationalistiska drömmar. Gardell går på som en galning om hur all mat var i burk och öppnades med en väggfast konservöppnare, de tusen tillsatserna, hur svensken krumbuktade sig kring vitlök, hur gåtfull den ”nya” frukten kiwi var, brödet som aldrig möglade, rökningen i köket över barnens små huvuden, alltings gråhet … och han bara ökar tempot, han suggererar sig själv, han smashar in poäng på poäng, publiken får knappt luft och … plötsligt, efter en kvart eller något, stannar han upp och ropar: ”Var var jag?”.

Spridda röster ur publiken försöker hjälpa till: ”Vitlöken?!”. ”Nej!”, vrålar Gardell, och skäller ut oss för vårt usla minne: ”Jag var ju på Apoteket och skulle köpa fotkräm!”. Det är otroligt imponerande, med en tajmning som kräver kanske trettio år på scenen för att sätta så perfekt en premiärkväll.

Foto: Stellan HernerDet är alltså dessa tre decennier som vi är här för att fira med Gardell, eller om det är han som firar med sig själv och vi som får titta på. Det är inte alltid så lätt att veta, det är inte alltid så lätt att förhålla sig till allas vår Jonkis. För under de trettio år som har gått sedan han gav ut sin första bok, hade sin första show och träffade det som skulle bli maken Mark, har han hela tiden varit där och som en halvt nåbar torr fläck bak på ena skulderbladet ständigt återkommit. Han har kliat och irriterat med lika delar komisk talang, odräglig självtillräcklighet, ett samtidigt utfläkt och slutet privatliv, flams och trams – och med en hel massa allvar. För, jo, Jonas Gardell må se sig själv som först ut och längst fram på alla möjliga frontlinjer – och det kanske en eller annan kan korrigera – men har någon i det här landet gjort mer för att nå fler med ett, märkligt nog, fortfarande nödvändigt humanistiskt budskap? Nej, skulle jag säga, ingen.

Det är otroligt imponerande, med en tajmning som kräver kanske trettio år på scenen för att sätta så perfekt en premiärkväll.

På scenen finns en massa rekvisita från de trettio åren, och vi får en del glimtar från shower, böcker, ”Livet är en schlager”-musikalen, och förstås livet med Mark. Men det är inte så mycket en återblick i Gardells artistskap – det är ingen best of-show – som i nationens. Det är ju också trettio år sedan de där skotten på Sveavägen, de som sägs vara startpunkten för när Sverige på gott och ont (mest ont) blev en del av den Stora Stygga Världen. Och hur landet i dag har kunnat bli ”så ont och så dumt”. Men Gardell påminner om hur alla tider har varit onda och dumma och när han jämför decennierna inbördes – bara bögarnas situation 1986 räcker för att titta tillbaka med förfäran – och visar hur utvecklingen ändå gör två steg framåt och ett bakåt, är vi ju tacksamma. Eller, vi och vi, kanske inte de som politiskt jobbar för motsatsen: Gardell ger SD i allmänhet, och Björn Söder och Jimmie Åkesson i synnerhet, riktigt rejäla slängar av sleven och passar också på att slänga in den gamla revysägnen med den sarkastiska fascisthälsningen ”så här högt hoppade min hund i morse”.

Partiet kring sjuttiotalsmaten är roligast. Men allt det andra, allt det som han, till ett knäpptyst Cirkus och en publik som tända ljus,flera gånger återkommer till – en ”politisk kamp och personligt mod” – når långt djupare. De människor som ser den här turnén i vår kan knappast efteråt vara på gårdsstädning eller Valborgsbrasa med en nattstånden hållning kring nationen.

När Jonas Gardell efter ett avslutande, mycket allvarligt stycke, säger ”Tack” så är det faktiskt på sin plats att återgälda: ”Tack själv”.

Att han sedan sabbar stämningen med allsång av sin enda hit (musiken av Jesper Winge Leisner) ”Aldrig ska jag sluta älska dig” får väl räknas till premiärfadäserna, snart struket och snart glömt. Men snart glömd, det kommer inte Jonas Gardell att vara.

Foto i text: Stellan Herner