Efter ett par år och några hundra skolföreställningar av ”Mäster Olof” tar sig göteborgska Teater Uno nu an ännu ett av Strindbergs historiedramer: ”Karl XII”. Hjältekonungen var ju författartitanens speciella hatobjekt och spelade en central roll som tillhygge i den så kallade Strindbergsfejden.
Pjäsen är dock sällan spelad. Det är inte svårt att förstå varför.
Inkallade regissören Sergej Merkusjev – som själv spelar i den omdiskuterade ”Förvaret” på Göteborgs stadsteater – har lagt scenen i halvdunkel, vilket skärper sinnena både på och utanför scen. I gengäld arbetar han med knappt hörbara ljudillustrationer, som till exempel en instängd, desperat surrande fluga.
Det är en originell och träffande signaturmelodi för den bara 36-årige men redan åldrade kungen. Han är inlåst i sin roll. Svenska flaggan bär han som en svepning. Carl Harlén har lämnat agitprop-gestiken för ett mer lågmält, inåtvänt spel. Hans konung sörjer förlusten av föräldrarna mer än slaget vid Poltava.
Föreställningen innehåller polemiska blinkningar till dagens nationalister och krigshetsare. Ändå förblir Teater Unos ”Karl XII” märkligt otydlig i sitt ärende. Det är som om uppsättningen fortfarande brottas med repetitionsarbetets olika viljor och förslag, och ännu inte bestämt sig för vad den vill berätta.