Katarina Taikons ”Katitzi” blir en aktuell berättelse om rotlöshet och tillhörighet i händerna på dramatikern Emma Broström. DN:s Pia Huss har sett en familjeföreställning full av fantasi och värme.
Självklart är det på Folkteaterns Röda scen man nu spelar Emma Brostöms dramatisering av ”Katitzi”, Katarina Taikons till stor del självbiografiska berättelse om den viljestarka, vetgirigt modiga zigenska flickan.
Katarina Taikon var banbrytande när hon, i slutet av 60-talet, genom mustigt direkta och genuint personliga texter, började beskriva romernas levnadsvillkor. Böckerna är fyllda av kraft och humor. Och de är förvisso skrivna med rött hjärteblod.
Dramatikern Emma Broström förvaltar detta väl. Hon renodlar huvuddragen och tecknar Katitzi och hennes familj som barn av sin tid, men gör dem också helt närvarande i 2010-talet. Ty rotlösheten, det ständiga hotet om avvisning och utvisning förskräcker nu liksom för 60 år sedan. Inte heller i 2010-talets Europa vågar en Katitzi ha förhoppningar om framtiden.
Lars-Eric Brossners regi gör sökandet efter en plats, en geografisk tillhörighet, till spelets framåtdrivande puls. En familj ständigt på väg jagade av inre och yttre oro. Rastlös rörelse, i dröm, mardröm och verklighet. Mycket gör ont för nioåriga Katitzi, som förlorat sin mor och nu lever med pappa, Lars Väringer, elaka styvmor, Ulla Svedin, underbara storasyster Rosa, Isabel Munshi, och kloke storebror Paul, Shebly Niavarani. Ändå är hon en överlevare. Katitzi må förvägras att gå i skolan och grannarna i det torftiga miljonprogramshuset må kalla dem tattare och zigenarjävlar. Katitzi har ändå en så stark tilltro till sitt eget värde att hon knappt förstår föraktet från Johan Fribergs rasistiske granne.
Sören Brunes scenografi är en vemodig kommentar till individens förväntade anpassning. Allt går att veckla ut som lådor. Men ovan alla tvingande små boxar skuttar och dansar en otämjbar motståndets musik.
Cecilia Milocco, som barnet Katitzi, rör sig lika ivrigt intensivt som violinisternas stråkar. Milocco framstår som en romsk Ronja Rövardotter. Full av fantasi, prat, kärlek och dådkraft. En rollprestation av värme och autenticitet. Att övertygande gestalta ett barn är konst.
”Katitzi” riktar sig till familjepubliken. Kanske är det anledningen till en viss återhållsamhet i de starkaste känsloyttringarna. Här finns mer lågmäld intensitet än verklig förtvivlan. Men Sara Wikström tänder eldar som Katitzis låtsasfarmor Mami. Det är till henne Katitzi rymmer när det blir för jävligt hemma. Hos Mami framstår en annan möjlighet, den att ”ett hemma” också kan finnas i samtal och närhet till en människa man älskar och respekterar. Sara Wikström flödar av värme för ”sina pojkar” musikerna. Med nerv och osentimental ärlighet upphöjer hon också Katitzi till sitt zigenardrottningrike. Mötet, mellan den lilla flickan och den luttrat stolta kvinnan, är föreställningens höjdpunkt med intellekt, musik och rött hjärta.