Musten har inte gått ur än, märker man när Stadsteaterns soppteaterensemble gör potpurri på Hasseåtage. Mest njutbara är numren ur ”Spader madame” som har Schuberts musik som ljuvt och farligt fundament. Och Tage Danielssons kluriga funderingar kan fortfarande slå en med häpnad. ”Klara hund” spelar på minnets strängar. Helt okej. Många i publiken är jämnåriga med upphovsmännen.
Det som saknas är bara Hasse. Och Tage. Och Helmer Bryd bakom flygeln, Gunnar Svensson. Martin Östergren är en musikalisk och välklädd kopia men saknar den galna glimten i ögat. Vad var det med dessa medelålders män i sina ljusbruna kostymer som fick alla att vilja tycka de var roliga?
Nu faller humorn till marken. Ensemblen i Ole Forsbergs regi och Tina Råborgs alltför energiska koreografi anstränger sig enormt och levererar så bra den bara kan. Men personligheten har de lämnat hemma. Undantag: Lars Göran Persson som sjunger bra och lyckas sätta sin egen kontur av kylig aggression på sångerna. Det mår de bra av. Frida Westerdahls tom i bollen-nasala Lena Nyman-idiom är också bra. Men det där tillbakalutat smågalna, hjärtevarmt ironiska, som inte ens tog skojet på allvar. Det som var själva grejen, det kommer föreställningen förstås inte åt.