Opera.
Med scenrummet klätt helt i vitt blir Vadstenaakademiens uruppförande av Moto Osadas fyra japanska drömmar rena ljusterapin. Det är surrealistiskt, vackert och oerhört starkt.
En samuraj i röd rustning hastar som en färgchock över rummets jungfruligt vita golv och sätter sig på en konformad kulle för att meditera. Solen lyser rakt in genom de höga fönstren i bröllopssalen på Vadstena slott. I taket tänds sju ramper med lysrör en efter en i takt med musiken.
När Vadstena-akademien nu drömmer fyra japanska drömmar med urpremiären av Moto Osadas "Four nights of dream" sker det i fullt dagsljus och på en spelplats som scenografen Bengt Gomér klätt in med luddig heltäckningsmatta. Allt lyser vitt, vitt. Rena kollektiva ljusterapin där publiken är placerad runt omkring scenen. Alla får mjuka spa-tofflor för att inte smutsa ner, till och med orkesterns flygel och scenarbetarnas overaller är vita. Det är en inramning som är lätt surrealistiskt och förstås helt logisk på samma gång: Drömmen får här vara minst lika knivskarp och tydlig som det vakna livet, även om allt sjungs på engelska. Och när några av sångarna i den fjärde och sista scenen vilar under vadderade täcken vill jag nästan också krypa ner på det lurviga golvet och kura ihop till den träblåsdrillande och impressionistlikt böljande kärleksduett som Moto Osada skrivit som avslutning på sin kammaropera och som sjungs så vackert av sopranen Sara Sandström och barytonen John Kinell.
Kombinationen Japandrömmar ger förstås associationer till Akira Kurosawas film från början av 1990-talet. Men Moto Osada - född i Japan men utbildad och sedan länge bosatt i USA - har baserat sin opera på fyra berättelser ur en klassiker i japansk litteratur: Natsume Sosekis "Yume yu-ja", "Ten nights of dream", från 1908. (För övrigt filmatiserad 2006). En antiopera kallar Osada själv sitt verk i en introduktion inför premiären eftersom scenerna saknar röd tråd och eftersom allt sker inom karaktärerna.
Fast resultatet är långt ifrån anti även när det är som mest brokigt. Osada lånar från noh-teater, japansk animé och Benjamin Britten (för drömmer jag eller är det ett citat från "Peter Grimes" som flimrar förbi i första scenen?) och här finns gott om dramatisk kraft som regissören Nils Spangenberg konsekvent omsatt på scenen. Regin flörtar framgångsrikt både med stiliserad japansk teatertradition och ren slapstick när drömmarna går från mara till komik. Det senare antyds redan med Joa Helgessons kroppsligt otålige samuraj som har klara problem med sin zenmeditation och blir rent akrobatiskt lössläppt i berättelsen om den fåfänge flickjägaren Shotaro i sin panamahatt.
Osada låter musiken bli tecknad serie med grälla ljudeffekter medan Astrid Robillards livsfarligt trippande rosaklädda femme fatale, fruktkastning och slagsmål med glatt knorrviftande grisar fyller scenen. Motpolen finns i den strama, och kanske mest japanska, tredje drömmen. En isande rysare där en man bär sin blinde son - och kanske något mer - på ryggen genom skogen och där klangen av täta mansröster, basklarinett och kontrafagott molar fram skogens fasa. Och sällan har en skrattande docka varit så skrämmande som här innan slutligen faderns, tenoren Akeo Hasegawa, avslutande skri ger eko i en ensam piccoloflöjt.
Sådant gör denna drömresa till en av de starkaste föreställningar jag har sett från Vadstena-akademien.