Teater är i högsta grad rum. Rum för kroppen. Rum för människans och ordens rörelser och för tankens språng. Det händer att en alltför snål spelplats vrider ihop uttrycket som en uttjänt papperspåse. Men när man som Birgitta Egerbladh nu iscensätter sina och ensemblens många associationer, känslor och personliga undersökningar kring Shakespeares texter på den vid­underliga scenen i Gävles gamla gasklocka ger det en upplevelse av att jag för några timmar får sväva fritt. Ovanför mitt huvud den magnifika kupolen under vilken den stora gradängen långsamt vrids medan skådespelarna/dansarna tar Shakespeares ofta så bekant bevingade ord, lyfter dem och ömsom slungar, ömsom singlar dem upp i ett teateruniversum.

Vad som kan kännas intill leda slarvigt citerat som Hamlets monolog – ”Att vara eller inte vara, det är frågan; men är det kanske ädlare att lida ett ovisst ödes hårda slag och pilar än att gå väpnad mot ett hav av plågor och trotsigt få ett slut på dom?” – drabbar här på nytt när Birgitta Egerbladh gång på gång länkar dem genom olika skådespelartemperament och förmedlade i olika översättningar och språk. Allt fogas till ett stort orkesterverk. Och vem vill inte ”gå väpnad mot ett hav av plågor”?

Ensemblen slår upp famnen för livet, konsten och kärleken. Det är väl vad alltihop går ut på? Att söka och finna någon eller något. Livet tar sällan rak kurs, i stället består det precis som här av flöden och tillstånd. Runt gasklockans väggar målar skådespelarna kroppar och röster med Shakespeare upp kärlekens röda, svartsjukans gröna och hatets svarta. Ovanpå allt och ständigt livgivande, ett kättjans skum. Få kan som Egerbladh förmedla kombinationen av sinnlig åtrå och genant klumpighet, precis som den nästan alltid är men sällan skildras. Här kvittrar kärleksorden på Romeos och Julias gryningsbalkong, men en än hetare längtan uttrycks av paret Martin Pareto och Anna Andersson vars lystnad får frukostbordets perstorpsplatta att vibrera.

Också tönteri och trötthet ryms. Scenen då kvinnornas chica vattenkanneföring småningom krummar ihop till ett ingenting. Visst: ”Tvi dig, värld! Du är en vanskött trädgård som går i frö….”

Annsofi Nyberg kostymerar Ofelia i kortkort jersey och de unga älskande i ”En midsommarnattsdröms” ärtgröna vårbacke i vintage. ”Kom ta min hand” blandar och ger Shake­speare i 60-talskostym med korta dramatiska inpass av det argt svartvita i 1600-talets sammet och pipkragar. Smack! Så slår århundraden mot varandra och ut kommer samma sorts känslor.

Föreställningen är byggd som ”short cuts” där dans, stämsång, musik; schlager varvad med John Dowland och Arvo Pärt, blir ett och där de många levande bilderna okynnigt lägger sitt till den rika helheten. Som den minutsnabba ”installation” då Alexandra Zetterberg ur fåtöljen sträcker upp sina slanka ben i ett V-tecken. Som den seger denna föreställning är.