Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Kontrakt med Gud” på Stockholms stadsteater

Välspelat. Maria Heiskanen som mamman, Anna Åström som dottern och Ola Rapace som pappan i ”Kontrakt med Gud” på Stockholms stadsteater.
Välspelat. Maria Heiskanen som mamman, Anna Åström som dottern och Ola Rapace som pappan i ”Kontrakt med Gud” på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg
Scenrecension

Regi: & manus: Mattias Andersson

Medverkande: Ola Rapace, Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh, Nadia Hussein-Johansen

Verk: ”Kontrakt med Gud”

Plats: Stockholms stadsteater

Scenografi: & kostym: Ulla Kassius

”Alltså jag tror inte på Gud, men …” och så kommer någons berättelse om ett ögonblick då allt avgjordes. Har du hört det? I det lilla ordet ”men” ryms så mycket längtan efter mening: Om det nu inte finns en plan, ett öde eller en högre makt, varför händer det här mig? Är det bara jag själv som hör mina böner, får mina goda eller onda handlingar inga belönande eller bestraffande konsekvenser?

Ett sådant ögonblick – och en sådan fråga om mening – kretsar Mattias Anderssons ”Kontrakt med Gud” kring. Denne dramatikers och regissörs kärlek till författaren Fjodor Dostojevskij har inte bara resulterat i succéuppsättningen av ”Brott och straff” på hemmascenen Backa teater i Göte­borg, utan märks i en pågående dramatisk moraldiskussion. Nu är han till exempel tillbaka på scenen där han 2003 satte upp den egna ”Brott, hemtjänst, straff, pengar, pensionärsmord” – och visst är det som om Ulla Kassius, som gjorde scenografin även då, bara har flyttat blicken något kvarter från centrum i samma förort?

Det är grå mjukisbyxtristess i en hyreslägenhet utan bra läge och en man försöker lämna sin fru, sam­tidigt som deras tonårsdotter ute under stjärnhimlen testar amfetamin med sin kille. När mobilerna börjar katastrofringa i lägenheten svävar dottern mellan liv och död.

Pappan som följer infallet att knäböja och be Gud att rädda henne spelas av en ovanligt nertonad Ola Rapace. Det blir en ­poäng att hans avdomnade och konfliktundvikande Markus är nästan lika lealöst ansvarsförvirrad efter som före miraklet då han blir bönhörd. Gud hade väl – precis som den här föreställningen – ingen lust att peka med hela handen. Tydliga svar? Glöm det, var och en får tänka själv.

Det är livsfarligt att leva signalerar varningstejpen som avgränsar de tre scenrumsnivåerna, vilka alla kan ge oss olika perspektiv på händelserna. Kan en och samma sak vara svek, offer och trofasthet, både rätt och fel? Berättelsen saxar mellan samtidigheter, drivs fram genom att varje scens samtal ger något till nästa i en snygg stafett.

Det är så knivskarpt skrivet, och välregisserat och välspelat, att både ren sitcomhumor och anspråksfullt litterära repliker på ett alldeles naturligt sätt kan uppstå i den grå allvarligheten. Både trovärdigt och skruvat, och Maria Heiskanen är den som kanske allra bäst behärskar den tonen. Hennes ”iskalla bitch” till mamma skjuter snabba pilar med tungan, samtidigt som man ser sorgen och värmen i hennes ögon och tröttheten i hennes kropp.

Anna Åström som dottern Sandra vill man – och kommer helt klart att få – se mer av. Till hennes och Ramtin Parvanehs skildring av tonårskärlek ”forever and ever” ­behöver ingen pinsamhetsskruva sig i stolen, bara le. Den som inte ler är ­Jamila, Markus älskarinna spelad av Nadia Hussein-Johansen, lämnad genom just det obegripliga som dyrköpt livserfarenhet gjort henne allergisk mot, handlingar gjorda ”i Guds namn”.