Teater Tribunalen balanserar gärna på gränsen mellan samhällsdebatt och scenkonst. Leif Zern ser en ny föreställning som låter kritiskt tänkande bli stor underhållning.
Som så ofta gör Teater Tribunalen en föreställning i skarven mellan samhällsdebatt och scenkonst. Pjäsen heter ”Kontraktet” och kommer från Royal Court Theatre i London, leverantör av ständigt nya generationer arga unga män och kvinnor. Från affischen och programmets framsida lyser namnet Fredrik och ett ansikte som inte kan vara någon annans än Fredrik Reinfeldts, förskönat med en Stalinmustasch. Vad Fredrik och Josef har gemensamt framgår av föreställningens undertitel: ”En helkväll i arbetslinjens tjänst”.
Och det är mycket roligt. Egentligen ingen pjäs i vanlig mening, snarare ett lärostycke – eller modell, som Brecht skulle säga – som får tjäna som exempel på hur samhället fungerar, i det här fallet arbetsmarknaden. Det var ett ideologiskt snilledrag av moderaterna att lansera begreppet arbetslinjen. Vem anser att vi inte ska arbeta eller att det inte ska löna sig att arbeta?
Och som allt som har det självklaras prägel har även detta en dold baksida, någonting som det subversiva tänkandet bör avslöja. Det är exakt detta som sker i Henrik Dahls uppsättning av Mike Bartletts pjäs ”Contractions” på Tribunalen, där publiken får bevittna, som i en boxningsmatch eller tv-sänd gala, hur det går till under en anställningsintervju på ett stort företag. Två roller – Anna Lyons chef mot Ellen Nymans löntagare.
Den senare är visserligen redan anställd, men poängen här är att ingen kan vara säker på det, att kontraktet hela tiden kan tolkas om, att osäkerheten är det moderna arbetslivets form av slaveri.
Pjäsen börjar som en skäligen enkel satir men skruvas åt till en Kafkaliknande mardröm, ett moras av psykologiska och språkliga finter som till slut får Ellen Nyman att gå med på vad som helst för att få behålla jobbet. Till och med psykologin (läs: den kognitiva terapin) har förvandlats till ett instrument för att göra människor anpassbara och ”lyckliga”.
Alla landets skolbarn borde se den och lyssna till de debatter med inbjudna gäster som följer på varje föreställning. Vid premiären var det filosofen Torbjörn Tännsjö som dämpade pessimismen med några välkommet optimistiska tongångar och lät publiken förstå att kritiskt tänkande kan vara höjden av underhållning.