Mats Ek har flyttat Tjechovs ”Körsbärsträdgården” från 1904 när pjäsen hade urpremiär i tjekans och den nyss avskaffade livegenskapens tid, fram till 1996 och det postsovjetiska Ryssland. Uppbrottsstämningen har fått ny bakgrund, men situationen är densamma, de landsflyktiga kommer hem till ett skuldsatt gods som måste auktioneras bort, en ny klass tar över efter den gamla privilegierade.
Om det verkligen går att göra så med Tjechovs nyansrika klass- och människobetraktande tål att diskutera, men det har blivit en oerhört vacker föreställning av det slag som dröjer kvar länge efteråt med sina bilder och stämningar.
Scenografen Bente Lykke Møller har ett sinne för proportioner som får hjärtat att lyfta i kroppen på en. Precis så höga är hennes rörliga, enkla kulissblock, att människorna nedanför tycks röra sig i historiens eget landskap, i ett futuristiskt spelmaskineri som visar upp både den ryska jordens alla färger och fuktfläckarna i en överbefolkad Moskvalägenhets masonitväggar. Samtidigt frammanar i andra akten den vilda festens kletzmermusik också Chagall på scenen och ger den brudklädda Varja (Ellen Mattsson) ett par förtvivlade åsneöron.
I danserna fångas det ogripbara i situationen på Ranevskajas gods: strandleken mellan Hanna Alströms Anja och Andreas Rothlin-Svenssons blide Trofimov har ett skimmer av lantlig frid som knyter ihop tidsepokerna. Och när Magnus Roosmans Lopachin i slutet ska fria till Ellen Mattssons Varja, godsägarinnans vingklippta syster, innehåller deras dans en mångordigare förklaring till varför han aldrig kommer till skott än någon talföreställning har kunnat ge. Roosmans knutne uppkomling är så rädd för kvinnan ur den gamla härskarklassen att man plötsligt förstår honom. Med Ana Laguna som guvernanten Charlotta får också den ryska balettens överlevnad genom epokerna en skönt bisarr hälsning. Hon är stram som Jane Eyre och vild som den galna kvinnan på vinden i sina danssolon.
Det är när det kommer till det talade ordet och de politiska sammanhangen som anpassningen till modern tid gnisslar. Det är som att skruva locket på en burk där gängorna inte passar. Det går nästan, men så hamnar det på sned igen. För situationerna kan likna varandra, men de människor som kommer till godset 1996 är inte samma gamla överklass som förra gången, utan en annan. Och den som längtar tillbaka till den förlorade sovjettiden gör det inte i samma sinnesstämning som förrevolutionärerna ville tillbaka till sitt.
Därför, för att han bara vill inordna sig, känns Pontus Gustafssons gamle Firs, med sina medaljer från det fosterländska kriget, som den mest helgjutne på scenen. Mattias Silvell som Jepichodov är också en figur som sticker ut. Lik Tjechov, men elak – originellt.
De andra svävar historiskt fritt när de inte helt enkelt – som Hans Klingas lätting Gajev, slyngeln Jascha (Eric Ehn), den bullrige Pisthik (Carl-Magnus Dellow) eller Marie Richardson som godsägarinnan själv med huvudet en smula bland molnen – lika gärna kunde spelat i originalpjäsen.
Det hindrar inte att jag gärna hade sett föreställningen när den hade förpremiär på Moskvafestivalen i juni. Det hade varit intressant att uppleva den ryska publikens reaktioner både på pjäsens tidsförflyttning och, inte minst, på de tillägg som handlar om Ryssland av i dag, om antisemitism, nyrikedom och korruption.
Där hettar det till. Och även om det inte känns riktigt Tjechovskt att vara så explicit, så tror jag inte att han hade haft något att invända.