Visst kan man tycka att Colin Nutleys uppsättning av Noël Cowards ”Kort möte” på Stockholms stadsteaters stora scen är en orgie i nostalgi. Dimman – eller om det är kolröken – vilar tungt över Charles Korolys kärleksfullt återgivna 40-talsmiljö. Järnvägskaféet med sin slitna charm. Dagsljuset som silas från höga fönster, gjutjärnsinfattade som i en katedral eller gammal fabrik.

Och över allt detta en småstadsbio vars baldakin annonserar veckans program: ”Brief encounter”, som om det vi kommer att få se vore den exakta kopian av David Leans berömda film med Celia Johnson och Trevor Howard.

Men varning för att ta för lätt på Noël Coward. ”I was born”, som han själv skrev med sin omisskännligt brittiska accent, ”into a generation that took light music seriously”. Det gäller naturligtvis även dramatikern, skådespelaren och tonsättaren. Han beundrades av Harold Pinter – det var ömsesidigt – och har jämförts med Irving Berlin och George Gershwin.

Mycket länge var filmad teater ett skällsord. Varje konstart skulle hålla sig ren och inte blanda sig med andra. Det var modernismens credo. I dag är det passé. Man spelar Bergman, Almodóvar och Thomas Vinterberg på teaterscenerna.

”Kort möte” har emellertid en annan bakgrundshistoria. Den började som pjäs 1936 och blev på författarens eget förslag film 1945. Därefter har den återförts till scenen i bearbetning av Emma Rice, och det är resultatet av denna hybridisering som nu hamnat på Stadsteatern. I Colins Nutleys rätta händer.

Utan hans professionella touche hade kombinationen av film och teater knappast blivit så lyckad. Jag grips av oro när jag ser myggorna sticka fram bakom örat på Helena Bergström och under Jakob Eklunds bruna hatt, säkert en äkta Christys’. Ännu ett kammarspel på en alltför stor scen? Det är en oro som viker när det olyckliga kärleksparet Laura och Alec träffas på förscenen och det avgörande ögonblicket får utspela sig i häpen tystnad. Innan de skyndar hem till sina väntande familjer.

De heta stunderna tar i stället plats på filmduken i fonden. De är inte många men lägger ännu ett perspektiv till grundhistorien, och på samma sätt fungerar de tillfogade sångnumren. Lindy Larsson har en tilltalande lyrisk tenor som lever med i Cowards sofistikerade melodier.

Flygeln kommer till flitig användning i föreställningen. Men det är ingen musikal, även om personalen gärna tar sig ton, Karin Sundbergs ampra kaféinnehavare, Katharina Cohens pigga servitris och Ole Forsbergs bekymmersfria biljettkontrollör. Robert Panzenböck förekommer i en liten men pregnant utförd roll som Alecs läkarkollega. Laura bläddrar i en gammal Penguin med grönt omslag. Ångloken kommer och går framme vid rampen, en av många fyndiga påminnelser om pjäsens tillkomsttid.

Noël Coward är det underförståddas mästare. Själva lever vi i en tid som blir hög på det övertydliga. Passa på att njuta av Helena Bergströms och Jakob Eklunds tysta motstånd. Snart kan det vara för sent.