”Kreten en gefluister” – Ingmar Bergmans film ”Viskningar och rop” i scenversion – är inget lätt piller att svälja. Från Toneelgroep Amsterdams föreställning, som jag ser på ett tvådagarsgästspel i Rotterdam i slutet av april, går jag längs kvällsstilla kanaler på skakiga ben till hotellet. Både skakad och berörd.
Den Bergmanska fiktionen spräcks nästan innan spelet börjar när en sminkör på scenen sprejar kallsvett i ansiktet och ordnar till tovor i håret på Chris Nietvelts döende Agnes. Systrarna som vakar över henne ägnar sig åt sitt: träning, hushållsarbete. Anna som är anställd för att sköta henne liknar i sina mjukiskläder mest en au pair-flicka. Karina Smulders gör henne sakligt öm i sina omsorger.
Allt registreras av Agnes själv, som tycks vara filmare till yrket och envetet riktar videokameran mot sitt försvinnande jag och livet hon ska lämna. Besatt, koncentrerat registrerar hon hur döden tar henne i besittning.
Regissören Ivo van Hove, som har gjort teater av såväl John Cassavetes som Michelangelo Antonioni och även Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, rör sig ofta på gränsen mellan videokonst och teater. Till förra årets Avignon-festival gjorde han Shakespeares ”Romerska tragedier” i en otrolig maratonföreställning där publik och skådespelare minglade framför kameror som mångfaldigade allt på stora skärmar – en skildring av den politiska människans strävan och verkningsmedel som imponerade starkt.
I ”Kreten en gefluister” använder van Hove videotekniken som Bergman använder speglar i filmen. I närbild på flera olika stora bildskärmar får publiken se den annalkande döden med Agnes ögon. När hon betraktar sig själv ser vi detsamma som hon ser, deltar i hennes väntan.
Chris Nietvelt gestaltar den utan åthävor, all hennes uppmärksamhet tycks riktad inåt mot det inom henne som gör ont och håller på att ge upp.
Scenografen Jan Versweyveld projicerar lägenhetsplanen i taket ovanför scenen och låter väggar av glas skjuta in i spelet där kontaktlösheten och dödsskräcken lägger band på alla samtal. Märkligt nog förstärker detta känslan av att dessa avstängda människor längtar efter varandras närhet.
Och som Agnes väntar på sin död, så tycks hennes systrar plötsligt otåligt vänta på sitt liv, instängda i döda äktenskap som de är. På tå trippar de runt bordet och dirigerar sina bleka äkta makar att flytta stolar hit och dit inför begravningskalasets obegripliga men absolut tvingande rangordning.
Fastän texten i stort följer Ingmar Bergman tycks det som om Ivo van Hove har velat göra en negation av Ingmar Bergmans film, att han vänder ut och in på och med all kraft besudlar filmens estetik. I stället för den tungt möblerade herrgården denna modernt neutrala stålrörslägenhet. I stället för sent 1800-tal och långa klänningar nutid och träningskläder.
Där Bergman omger den döende Agnes med bländvita lakan och skålar som förblir jungfruligt rena visar van Hove denna svettvåta kropp, nedsölad av spyor, blod och avföring, snart också rullad på golvet i blå färg som får Chris Nietvelts utmärglade gestalt, när den antar dödens former, att också verkligen se ut som ett lik.
Det låter som en ganska ohygglig teaterupplevelse, men konstigt nog – och jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det – blir summan ändå mycket Bergmansk, och liksom filmen egendomligt upplyftande. Som om, när allt är sagt och gjort, döden ändå nådde fram till oss med ett budskap framför allt om livet.
”Kreten en gefluister” spelas i kväll och i morgon på Dramatens stora scen klockan 20. Föreställningen ges på holländska men textas på svenska och engelska.