Just nu besöks Sverige av en rad tonsättare som inte precis behöver skydda sig från aggressiva autografjägare. Den anrika ISCM-festivalen har spritts ut över tre svenska orter, och såväl musiker som åhörare är hämtade ur en krets av invigda.
Risken att mötas av tomma stolar är betydligt mindre i Tan Duns fall. Inte minst i kraft av sina filmsoundtrack, bland annat till ”Crouching tiger, hidden dragon”, lockar han en bred publik. Nyligen fick han också av Google uppdraget att skriva en ”internetsymfoni”, där musikerna fick lämna in videoklipp som uppspelningsmeriter.
Symfonin lär ha lockat femton miljoner unga att musicera. Det är i och för sig glädjande, men efter att här ha hört denna fyra minuter långa ”Eroica” önskar man nästan att ungdomarna ägnat tiden åt något för smaksinnet mindre riskabelt, exempelvis att åka mellan t-banevagnar eller blanda molotovcocktails. Något banalare än denna musikkompott har inte hörts i Konserthuset sedan senaste videospelskonserten.
Men omedelbart därpå påminns man om bredden i Tan Duns skapande. För visst börjar gitarrkonserten ”Yi2” småfånigt spektakulärt med flamencoattacker från solisten (Mats Bergström) avbrutet av kollektiva stamp från orkestern. Men snart visar Tan Dun prov på den lediga användning av stilmedlen som präglade den tidiga fasen av hans skapande. Musiken växer till sig från noll, glider elegant mellan tydliga passager och klärobskyr-avsnitt, och blir så småningom nästan brutal, bara för att hejda sig och ge plats för nya drömmar.
I programmet stod att verket skulle vara i 18 minuter, och det hade nog varit idealiskt. I likhet med den romantiskt svällande men modernt utformade pianokonserten, som Martin Sturfält excellerade i efter paus, håller verket på lite för länge. Men i båda verken finns det tillräckligt många spännande avsnitt för att man ska vara beredd att ge Tan Dun fler chanser. Förkärleken för grälla effekter borde han dock tämja en smula; nu bullrar tunnorna för mycket i varje verkslut.
Thomas Anderberg
musik@dn.se