”La bohème” är en riktig långkörare på Den Norske Opera. Den tidigare uppsättningen, som spelades i drygt 40 år, har fått en efterföljare i Stefan Herheims tappning. Resultatet är en målerisk produktion i världsklass.
Giacomo Puccinis ”La bohème” med Herman Bendixens prunkande 1800-talsparisiska scenkulisser och kostymer är Den Norske Operas mesta gengångare genom tiderna med över två hundra föreställningar mellan åren 1963 och 2007. En produktion som gästades av stjärnor som Mirella Freni, José Carreras, Katia Ricciarelli och Angela Gheorghiu. Och vars största utmaning till slut bestod i att få kostymerna att hänga ihop efter allt slitage.
Denna måleriskt romantiska produktion har nu norrmannen Stefan Herheim, flera gånger de senaste åren korad till Europas främste operaregissör, låtit återuppstå i det nya operahuset i Bjørvika – i dialog med ett kalt nutida scenrum som föreställer en cancerklinik. En dialog som inte på något vis gör narr av det drömmande nostalgiska i den gamla produktionen utan som tvärtom framhäver dess skönhet och lyskraft. Men som på ett nytt sätt förtydligar den existentiella kärnan i Puccinis opera: de febriga svängningarna mellan förträngning och erkännande inför mötet med sjukdom och död.
Det här är en ”La bohème” där julimonarkins ymnigt svallande dräkter och fjäderprydda peruker döljer enkelt skurna sjukhuskläder och cellgiftsskallighet. En ”La bohéme” där Mimis (Marita Sølberg) kalla hand väcker en sådan fruktan och panik hos den samtidigt förälskade Rodolfo (Diego Torre) att hans kropp nästan tycks gå sönder av å ena sidan ett: ”Jag vill ha dig!” och å andra sidan ett: ”Gå härifrån!” En ”La bohème” vars såväl sceniska som musikaliska uttryckskraft är i världs- klass.
När Rodolfo bränner upp Mimis journal i början av föreställningen, vilket får hela sjuksalen att stå i lågor, är det utifrån en ångestriden förbannelse av den kyla som döden framkallar hos honom. Han är ju, liksom hans vänner, bohem och livskonstnär. Här glider så de gamla idylliska parisiska kulisserna in och stjärnhimlen öppnar sig över takåsarna. Men vintern ger sig inte, den årstid som för den döende Mimi på ett så paradoxalt sätt betyder fortsatt liv. Och som får henne att uttala en av operans grymmaste repliker: ”Till våren kommer vi att skiljas. Om vintern bara kunde vara för evigt.” Ett flammande trots mot döden som växer sig så starkt under föreställningens gång att jag vid ett tillfälle faktiskt trodde att publiken skulle glömma att de var publik, och inte församling, och börja sjunga med. Själv hade jag inte tvekat en sekund.
Det här är ett regikoncept som lätt kunde blivit ännu ett smart prov på postmodern dekonstruktion. Men för det är Herheim alldeles för seriös i hur han ser på operakonstens sätt att skildra livet. Och har ett alldeles för stort hjärta. Därför handlar denna ”La bohème” till sist om något så enkelt och svårt som att lära sig hålla i en hand som kallnat. Och göra det med en bibehållen tro på livet. Eller som ordspråket säger: ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.”