”Lady Macbeth från Mzensk” handlar om Katarina, en utled och kärlekshungrande köpmanhustru som för passionens skull bedrar och mördar sin make. Som straffas och sänds till ett fångläger i Sibirien – där hon i sin tur även hon bli bedragen och tar sitt eget liv. En opera som vanligen ses som en av 1900-talets mest svärtade. Och vars naket sexuella musik, där våld och erotik alltid befinner sig i en oupplöslig förblandning, orsakade Stalins vrede vid en föreställning i Moskva 1936. En vrede som resulterade i en ledare i partiorganet Pravda som helt fördömde Sjostakovitjs musik.
En blick på operan som förföljt den ända tills nu.
Visst kan Göteborgsoperans orkester under Thomas Sanderlings ledning än i dag låta som en vilt skenande pansardivision, när brasset nu placerats på en egen läktare. Men i Graham Vicks iscensättning, som förflyttat handlingen till ett nutida Ryssland där till och med gråterskorna på likvakan läser Vogue, görs allt för att eliminera Stalins stigmatiserande blick. För ”Lady Macbeth från Mzensk” är ju också ett verk som är helt genomsyrad av känslorna hos en ung tonsättare som var upp över öronen förälskad. En opera som i ett av dess mest upphetsade ögonblick låter Katarina säga till sin medbrottsling Sergej: ”Kyss mig så att läpparna värker, så att blodet rusar åt huvudet och så att ikonerna faller ned från sina skåp!”
Graham Vick och hans team verkar definitivt ha smittats av denna amoraliskt passionerade ton när de nu bjuder på en föreställning som med förbluffande uppfinningsrikedom utnyttjar den stora scenens alla tekniska möjligheter.
Och som är så virtuost kommunicerande att man under långa stunder knappt tänker på att det är en opera. En konst som länge gjort Vick till en av världens mest eftertraktade operaregissörer.
Gitta-Maria Sjöbergs Katarina har också en lätthet och en lekfullhet i sitt spel som utmanar rollen på ett nytt sätt. Hon är en ”player” som bjuder upp Pär Lindskogs Sergej, Mats Almgrens Boris (svärfadern) och alla de övriga till en lustiger dans. Och som förvandlar kökets lyxiga vitvaror till utmärkta ställen att knulla runt på – tills mjölken formligen skvätter ur det kullvälta kylskåpet. En lysande gestaltning på tvären mot all konformistiskt rosendrömmeri. Inte minst i den oförglömliga scenen då Katarina först lagt sin döde make i bakluckan på hans skinande vita Volvo C70. Och sedan bjuder upp Sergej på bilens tak – för att där ännu en gång älska med honom och uttala den här så sällsamt vibrerande frasen: ”Nu är du min man.”
Sagt av en galet passionerad kvinna vars tragiska öde i finalen väcker kanske operahistoriens värsta hånskratt – från det nutida tidevarv, som inte längre är särskilt totalitärt, men som hellre skyddar sin egen inre tomhet än vågar att älska.