När att aldrig missa trenden är det nya svarta och det inte är en tragedi att vara olycklig utan ett misslyckande, då blir själva Döden blek. ”Lagom nära döden” är ett vältajmat porträtt samtiden.
”Lagom nära döden” handlar främst om livet och är snarare aktuell än existentiell. För är det något som porträtteras här så är det tidsandan, den instabila, vindkänsliga samtalstonen som svänger mellan hjärtnupet översitteri mot ”de svaga” och iskall sköt dig själv-ideologi. Att aldrig missa trenden är det nya svarta.
I det sammanhanget blir själva Döden blek. Han går där som en gammal skolvaktmästare och försöker få oss att fatta läget, leva medan tid är.
Staffan Westerberg i rollen är ett fridsamt hot som bara han kan vara, och en bisarr tröst i eländet.
De fem andra kliver, skickligt maskerade, i och ur rollerna i en kavalkad av öden. Några sticker ut: Uppsalas miniprimadonna Elisabeth Wernesjö som skäggig hemmason, 57, samlar mod för att flytta från mamma – en skälvande, jublande revolt (och som butiksdam är hon lika fin). David Wiberg är en nyansrikt skruvad Malmöförfattare vars roman aldrig blir klar. Sakta smälter hans dialektala och intellektuella dryghet ner tills bara den ihåliga rösten är kvar.
Är någon i kris rycker ensemblen ut med råd ur självhjälpsmanualerna.
Ren terror blir det när Michaela Thorsén med sitt förtvivlans leende måste övertyga om att hon är Glad, och Mår Bra, en rörande prestation.
För omtanken är tveeggad. Hjälparen har makt att döma. Att vara olycklig är inte en tragedi utan ett misslyckande. Arbetslinjen har slagit igenom på alla fronter.
Ada Berger, som ihop med Sissela Benn gjorde succé med ”Filippa Bark och döden” (SVT 2007), visar igen hur bra hon är på att fånga uttryck i tiden, de där små språkpuffarna som är tomma på innehåll men fulla av betydelse. Snacket ”efter semestern” är inte ens satir, utan låter som avskrivet direkt från ett lunchrum nära dig. Så blir ”Lagom nära döden” en vältajmad nidbild av 2010-talets till norm upphöjda medelklass. Inte så existentiellt tung som den vill vara, kanske. Snarare en ilsken dammvippa över våra dolda rädslor och hjälpelögner. Men det behövs det med.