Det finns ingen teater i Sverige som visat sig så ovillig att bedriva konventionell teaterverksamhet som Malmöbaserade Institutet. När gruppen väl har spelat har den tagit tillfället i akt att bryta så många teaterkonventioner som möjligt och bjuda in till de festkvällar som alltid står och stampar otåligt i kulissen numera.
Föreställningen ”Lära sig att stiga upp” markerar delvis något nytt. Här är det inte Institutets vanliga lavaström av ord och intryck som fyller scenen. I stället gör författaren Niklas Hansson klumpig entré som talk-showvärd. Klädd i en anskrämlig lila jackett tar han plats i en anskrämlig fåtölj och bjuder in gäster som han mött i olika åtgärdsprogram för utsatta grupper. Inramningen är medvetet tafflig och Hansson talar med den tristaste röst man kan tänka sig. Bara när han gestaltar andra ger han sig hän och spelar själv i tur och ordning en uteliggare, en funktionshindrad, en invandrare och en långtidsarbetslös femtioplussare.
Allt är mycket förbryllande. Antingen har uppsättningens syfte varit att driva med meningslösa åtgärdsprogram eller att driva med de stackare som tvingas uthärda dem. Antingen är Hansson en kille som är dum eller modig nog att ställa sig på scenen fast han helt saknar förutsättningar för att trollbinda en publik, eller så har han, av någon outgrundlig anledning, specialiserat sig på att ställa ut glanslösa nördar och nödställda människor.
Eftersom den moraliska kompassen alltid har pekat åt fanders innanför Institutets väggar – och förmodligen även gör det i nya lokalerna i alternativa kulturhuset Kong på Nordenskiöldsgatan – gissar jag att även denna uppsättning är en uppgörelse med den rättänkande publik som har den dåliga smaken att gå på teater. Dålig smak är på alla sätt den fras som biter sig fast i medvetandet.