Dockteatern Tittut beskriver sig själv som landets nationalscen för smååringsteater. Det gör de rätt i för även om fenomenet sprider sig över landet, i samma hastighet som generationen barnkulturintresserade åttiotalister skaffar barn, var Tittut först ut med gestaltad teater för de yngsta. Men liksom för landets verkliga nationalscen lurar också risken för stagnation. Det kan finnas en övertro på att reprisera koncept från tidigare sceniska framgångar.
Kanske har detta lurat Christer Dahl i fällan när han nu åter tar sig an Björn och Tiger. Det var 1994 han först introducerade figurerna som scenpersonligheter. ”Lilla Tiger & Lilla Björn” gjorde då både kritik och publik euforiska. Undra på att nya ”Lilla Tiger och Lyckans land” emotsågs med förväntan.
Fast där fick vi tji. Faktum är att jag över huvud taget inte begriper vad två kompetenta och erfarna barnsteaterkonstnärer som Christer Dahl och regissören Sven Wagelin-Challis tänkt på.
De måste väl vara helt på det klara över att det inte räcker med att under en trekvarts timme snurra och lyfta tre mjukgulliga tiger- och björndockor över scenografins randiga lådor? Framförandet påminner mest om när ett äldre barn ska underhålla sitt yngre syskon med lite gosedjurslek.
Visst kan det vara framgångsrikt, men bygger då helt på barnens nära överenskommelse. Här snackar vi om professionell teater. Här pratar vi om att bygga upp en historia där känslor och händelser tvinnar sig samman till något som tar med smååringspubliken på äventyr. Och detta sker icke nu. Snarare levererar Christer Dahl sin monolog som en ljudens textremsa långt över publikens huvuden. Och tvååringar är som bekant kortväxta. Inte kan de läsa heller. Men Eva Grytts dockor är ljuvliga. Tillsammans med dem finns förutsättning att arbeta om och skapa något av betydelse. Varför inte ta itu med det?
Fram till dess rekommenderar jag en biljett till Tittuts ”Lilla syster Kanin”.