Televisionen är full av karriärförslag till barn som vill gå i Zlatans fotspår, bli idol eller stjärna. Av tv att döma är det vad livet går ut på. Att i ett sådant klimat inleda samtal med elvaåringar om vad demokrati är och borde vara kan te sig riskabelt.
Så det är precis vad Backateatern och Mattias Andersson gör. De räds inga anklagelser om politisk korrekthet. ”Lille kung Mattias” bygger på Janusz Korczaks bok från 1923 med samma namn. Författaren, som också var verksam som läkare och pedagog, förestod barnhem i hemstaden Warszawa när Hitler marscherade in. 1942 mördades han tillsammans med 200 av ”sina” barn i Treblinka.
Mattias ärver tronen efter sin far och blir en marionett åt de ministrar som inte vill släppa ifrån sig makten. Om de verkliga förhållandena i riket hålls han okunnig tills en fotboll en dag flyger över muren och en fattig flicka dyker upp i slottsträdgården. Hon blir Mattias guide i världen utanför muren. Efteråt avskedar han alla sina ministrar och sätter barn på deras platser.
Så sker också på Backateatern. De nya barnministrarna rekryteras ur publiken och det är inte svårt att finna kandidater. Sedan vidtar ett rådslag som engagerar samtliga barn i budgetarbetet inom departement som försvar, kultur, miljö, skola etc. Det färdiga förslaget ska enligt uppgift skickas till finansministern, den riktige alltså, i Stockholm.
Teater om demokrati eller demokrati som teater?
Det lurar en fara i att låta människor uppnå på teatern vad de bara kan drömma om i verkligheten. Men också en möjlighet. När dekoren rasar ihop på Backateatern och uppdagar högst konkreta och aktuella politiska krav åstadkoms en chockverkan som får alla att dra efter andan: ”Tänk om …”
Så sås frön.