Scenkonst som tar ung publiks kompetens i anspråk och litar på att barns intellektuella nivå ligger högt över det dravel som ofta erbjuds dem. Toppen. Självklart emotser jag därför nyfiket premiären av ”Limpan eller lampan”, där tre män, i regi och till musik av ytterligare två män, undersöker några av Erik Beckmans förunderligt lekfulla texter. Allt för att inspirera en publik mellan fyra år och hundra.
Och visst blir det galet annorlunda, ibland mycket roligt och musikaliskt när Erik Magnusson, David Stackenäs och Emil Strandberg med eller utan instrument och med sina kroppar som portabla klanglådor exekverar Beckmans betydelseavsmakande ordkonst.
Limpan – eller i detta ungefärliga
sammanhang snarare lampan
tänder konturerna i våra
ungefärliga ansiktsovaler
och vi blir vi vi vi
och du du – Fjodor Rainer Maria
blå i ansiktet och nära nära
vå våra vi – nära du du
nä nära – vi vå våra vi…
Unisont närmar sig ensemblen melodisk rapp: ”vi vå våra vi…” i gungande loopar.
Man prövar och bygger metaforer, till exempel en farstu medelst fyra par skor och två dörrmattor. Plötsligt finns ett rum för väntan. Och möten. Nathalie Ruiz koreografi får aktörerna att trä sig in och ut genom orden och betydelserna.
Så visst är det kul men till skillnad från när Johan Petri hos Unga Klara regisserade den abstrakta ”Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig” av Gertrud Stein, saknar jag här – mitt i leken – barnperspektivet. Hos Unga Klara omfamnades publiken såväl intellektuellt som fysiskt av ensemblen. Där fanns tusen små enskildheter att fundera vidare på oavsett om man ”förstod” eller inte. ”Limpan eller lampan” ter sig för mig mer som aktörernas egen behovstillfredsställelse. Visst är det roligt att se upptäckariver hos andra men ännu roligare om man själv engageras i leken. Särskilt om man är så liten som fyra år.
I kväll kl 19 bjuder Rönnells Antikvariat i Stockholm på en kväll om Erik Beckman, utifrån nya boken ”Alla är vi stora romaner. Erik Beckman som litteratur-, musik-
& kulturkritiker 1965–1995”.