Det är många som ska apostroferas efter premiären av den första i sviten pjäser med fokus på kvinnliga forskare. För här är det inte uteslutande kvinnlig vetenskaplig forskning i skymundan som lyfts fram i strålkastarljuset – vilket i och för sig är ämne nog att fylla en hel repertoar. Nej, med ”Lise & Otto” inleds också en teknisk innovation där skådespelare roller från olika scener, länkas samman på en stor projektionsduk i fonden samtidigt som de spelar med, mot och tillsammans med sin/sina skådespelarkolleger. Låter det avancerat? Det är det också och följaktligen blir creditlistan lång när initiativtagaren och regissören Rebecca Forsberg tackar möjliggörare och ensemble via länk från sin ”sambandscentral” på Stockholms dramatiska högskola/Centrum för gestaltning.

Som ni förmodligen redan förstått är ”Lise & Otto” ett experiment som med all säkerhet lär finslipas såväl tekniskt som konstnärligt. Så här i första försöket skyms den i grunden så intressanta och gripande berättelsen om Lise Meitner och Otto Hahn något av det tekniska arrangemanget. Lise och Otto var två synnerligen begåvade forskare som, var och en på sitt håll, kom att studera atomfysik och sedan relativt unga 1906 finner varandra som oundgängliga kolleger och vänner. Här antyds också något om en kärlekshistoria som Lise, förmodligen i vetskapen om den gifta kvinnans begränsade yrkesmöjligheter, drar sig ur. Småningom, efter de svårigheter som krigsåren innebar, tilldelas Otto Nobelpriset för upptäckten av delning av atomkärnor. En upptäckt som till stor del var Lises.

På Kista teater och på scenen i Husby pågår under den närmaste tiden ett spännande utforskande av såväl vetenskapshistoria som av datateknik i konstens tjänst. Skådepelarna Linda Lönnerfelt och Andreas Liljeholm är värda uppmärksamhet för sin förmåga att tvärs igenom högteknologin engagera med sina rolltolkningar. Det är ju ändå den konstens kärna som är helt nödvändig att klyva.