”Monsterkabinettet” presenterar en lång rad av historiens livsfarliga kvinnor. Det är en brokig och inte helt lyckad pjäs som dock har sina träffsäkra stunder, skriver Pia Huss.
Unga Klara är svensk teaters lunga. Ingen annanstans finns så mycket syre för att forskande ställa frågorna som ofta kommer bort därför att de är obekväma och inte alls ger särskilt mycket cred som debattassessoir. Fast det innebär inte generellt att det är den så kallade bästa teatern vi kan se. Hela resonemanget kring ”bra” respektive ”dåligt” blir oviktigt i sammanhanget. Det avgörande är att Unga Klara låter samtalet pågå, vägrar att lämna oss i fred och kilar in sina frågetecken både i det offentliga rummet och i de enskilda soffhörnen.
Precis det gör Malin Axelssons och Sara Gieses stycke om kvinnors förkvävda, sublimerade vrede också. ”Monsterkabinettet” presenterar en lång rad av historiens livsfarliga damer som Salome, Yashka Botchkareva, Medusa, Lulu, Judit, Lorena Bobbitt … och fler därtill. De har arkebuserat, skurit av kukar och huvuden, bedragit och lurat.
Skitsamma, trevligt eller inte. Här är bilden av den demoniserade kvinnan, hon vars vrede och starka viljeyttringar är livsfarlig för rådande ordning. Kvinnan som djävul eller ängel, madonna eller hora. Falskt alltihop eftersom varje individ är lika sammansatt som ett tusenbitspussel.
Cilla Thorell är föreställningens katalysator i rollen som kvinnan som får sammanbrott och drar ut i skräckskogen. Föreställningen fullkomligt rullar sig i kitschens alla Buttricksattribut med glasartade ögon, påklistrade sår, svarta korsetter, stiletter och vassa hörntänder. Anna Heymowskas masker är fasansfulla och sjukt skrattretande.
Likt en medelålders Alice i Underlandet eller en kvinnlig variant av en rastlös Peer Gynt färdas Cilla Thorells rollkaraktär genom sammanhang och konfrontationer. Inte minst tvingas hon se sig själv. Hon, liksom alla andra går in och ut ur sin karaktär, håller sig själv på armlängds avstånd för inspektion, diskuterar, penetrerar, skämtar och förtvivlar.
Det är meta-meta-teater och stort upplagt när Clara Norman spelar författaren som ska få ihop berättelsen som är livet. Men inte i helsike går det. För runt omkring endast narrspeglar.
Ändå öppnar finalen för ett visst hopp, när författaren gång på gång refuserat historien, ligger boken där som en möjlighet med blanka sidor!
Axelsson–Gieses ”Monsterkabinettet” är inte en helt igenom lyckad föreställning. Första ”halvlek” är brokigt stökig och proppfull av associationer och historisk-litterära kopplingar. Det är mycket snack och lite verkstad och snudd på trist förutom när Maria Johansson, Peter Järn, Omid Khansari och Katharina Cohen plötsligt kommer till liv innanför tavelramarna i sina traditionellt ”förtjusande” kvinnoporträtt.
Då blir det plötsligt rasande roligt och träffsäkert och så fortsätter det att vara varenda gång den sataniska humorn löper fri. Som när Peter Järn och Omid Khansari plötsligt inser att de egentligen är statister bland alla dessa kvinnor: ”Alltså vi har väl egentligen inte så mycket dialog, vi morrar ju mest …” Eller när Cilla Thorell minns de män hon sökt anpassa sig till genom åren: Toker, Kloker, Butter … Snövit och dvärgarna rockar loss och det är underbart galet. Eller Ulla Tyléns små krumelurer till understatements som plötsligt får mig att se saker där jag trodde det var tomt.
”Monsterkabinettet” må ha sina svaga punkter men för var och en som fått nog av jasså-teater med lagomsmak är den ett självklart val.