”Ljuget” med Mittiprickteatern

Det var inte länge sedan jag här gjorde vågen för Mittiprickteaterns ”När blir det snart?” Riktigt sevärd är också deras ”Ljuget”, en mellanålderspjäs med manus och regi av Susanne Marko. Här hotar missriktade vuxna förväntningar att slå huvudpersonen till marken. Snärjd av gammal tragisk familjehistoria tar Lilli till ett ljug, en nödlögn. Och den värdefulla släkt-ring hon får på åttaårsdagen, tappar hon förstås. Självklart och som tur är, ty krisen för in frisk luft i familjeunket där det får ses som en bedrift att Lilli ändå lyckas vara så humoristisk och uppfinningsrik. Hon är en överlevare som skådespelaren Eva Welinder ger en helt självlysande personlighet.

Susanne Markos regi understryker det närmast tyngdlösa och fritänkande i barnets många strategier att hantera svårigheter. Rollkaraktärerna rör sig nästan drömlikt obesvärat mellan åldrar, tid och sammanhang. Kropparna berättar ut i varje litet hårsläng och Eva Welinders och Ulrika Hanssons samspel som två livshungriga åttaåringar, med rätt att ha roligt, är också bara så helt på kornet.

”Kloss”. ”Klä på, klä av” och ”Bubbla” är två smååringsföreställningar signerade Sara Myrberg. Mimaren Myrberg har utvecklat sitt arbete mot den yngsta publiken till en skön konst och nya ”Kloss” har vuxit fram i nära samarbete med ensemblen liksom med regissörerna Marvin Yxner och Stalle Ahrreman. Allihop vet de att ”less is more”. Och att man som här kan berätta hur mycket som helst med ett minimalt uttryck. Sara Myrberg, Per Dahlström och Bert Grandin är tre ”jobbargubbar” vilkas klossar kombineras, lyfts, vänds och byggs ihop för att genast rivas ner igen. Här är pust, stånk och rituella turer kring och med klossarna, spetsade med ett uns Chaplin-koreografi från ”Moderna Tider”.

Ur detta så rudimentära byggande kommer så alldeles självklart och ordlöst, insikten om att livet är vad som pågår medan vi förflyttar oss själva och tingen.

”Den vilda bebin och Mamman”. Författaren Barbro Lindgren än en gång, är vad som gäller hos Dockteatern Tittut. ”Den vilda bebin och mamman” hämtar fritt ur hennes bebi-böcker men söker nu en något annan väg än sina trettioåriga föregångare ”Den vilda bebin” och ”Den vilda bebiresan”. Temat är långt ifrån uttömt och ingen lektyr lever så länge som de bästa bilderböckerna. Här, liksom förr, har bebin huvudrollen och driver sin ömma moder mot utmattningens rand. Konstnären Gunilla Pantzar har givit honom hela huvudet fullt av vassa små hårspikar och en tunt energisk kropp. Säkert är det en lisa för både föräldrar och barn att, på en modigt hög abstraktionsnivå, känna igen den pigga äventyrligheten hos en bebi ivrigt på väg vidare.

I rörelsen hos Leif Hultquists musik och i Sophia Segrells regi, frodas ett litet frö. Ty allt som lever utvecklas. Och lever, det gör bebin med besked.

”Vem bestämmer?”. Med några säkra tuschpenndrag och en krumelutt kring mun eller i ögonvrå, förmedlar Stina Wirsén smått folks känslostormar i böcker som ”Vem är söt?”, ”Vem är borta?” Liksom i den nu också dramatiserade ”Vem bestämmer?”. Något man verkligen kan fråga sig eftersom vuxna vill tro att de gör det, medan små inte sällan får sista ordet.

Hos Wirsén, liksom på Ögonblicksteatern från Umeå, är figurerna Stora och Lilla två bullegulliga björnar. Förenklade till sin yttre skepnad men med brett känsloregister. Böckerna är intrikata smååringsberättelser med direkt igenkänning. Samma lättsamhet bär dock inte Ögonblicksteaterns tappning. Det är svårt att överföra bildernas starka uttryck till den handfasta teaterkonkretion som regissören Johanna Salander väljer för Ellen Larsdotter Walle (Lilla) och Karin Larsson (Stora) att förhålla sig till. Det där lite smålurigt dubbeltydiga hänger inte riktigt med till det tredimensionella.

”Aniara”. För unga från mellanstadiet och uppåt undersöker och associerar Turteatern utifrån Harry Martinssons diktsvit ”Aniara”. Rättigheterna till ursprungstexten innehas av Stockholms Stadsteater men självklart är det fritt att låta sig inspireras av Martinssons tankar kring ett atomkrigets skäckscenario; En grupp ensamma människor i kosmos på flykt mot ingenstans.

Turteaterns Carina Ehrenholm, Nils Poletti och Tove Edfeldt formar ett rymdspel och en teaterinstallation. Det är fantastiskt hur vi går in i denna fiktion där ljus, mörker, rök och ljud verkligen skapar illusion av att vårt rymdskepp slungas ut i rymden. Suggestivt och tankeväckande är det inledande spelet med skådespelarnas förfrämligande av små vanliga vardagsepisoder. Men halvvägs på ”resan” tappar i varje fall jag styrfart. Delarna blir allt mer disparata och släpper in distraktion genom gliporna.

Alla föreställningar utom Turteaterns turnerar över landet.