Rena dårpippin. Musiken lyfter galen familjeteater.
Det bor fantasitigrar i en container placerad vid slottsgrunden i Hagaparken. Och precis intill välkomnar scenografen Magnus Dahlbäck med ett verkligt schyst ställe fyllt av gamla trasmattor, halta bord, guldtellifon, knallgröna dörrar och en massa annan trivsam bråte. Det är här Loranga, Masarin & Dartanjang bor och tjuven Gustav kommer på visit för att pickla med sig några av Lorangas många fina silverpokaler, eller sno den skinande gamla radion. Sen drar han i väg medan stöldgodset putar ut som stora, kantiga ”flugbett” under fångtröjan medan tigrarna morrar ur mörkret.
Visst fattar ni rätt. Vi har kommit till Barbro Lindgrens sanslösa gäng ur böckerna om pappa Loranga, pojken Masarin och gamle Dartanjang – gubben med någon multidiagnos av kverulansparanojja och storhetsvansinne . Fantastiska personligheter i kostymören Helena Anderssons komiska kreationer.
Och det är roligt att konstatera att boken, ett av barnlitteraturens verkliga storverk, här blivit en riktigt go familjeföreställning. Bobo Lundén har transponerat galenskaperna med lyhördhet och hittat rätt i valet av aktörer. Lisa Östborn ter sig som en sprallig trädgårdstomte i rollen som Masarin, Joakim Person pöser ut till en Loranga med det rätta bakåtlutade stuket och Thomas Engberg är rena rama dårpippin som Dartanjang! Theresia Billberg vässar lite småfräckt Tjuven Gustav åt ett lite annat håll än förlagan. Men mest spännande, och det som definitivt och omgående lyfter hela föreställningen över den annars rätt vanliga sommarteaterbuskisen, är musiken. Multimusikanten Samuel Andersson framför Petra Lundberg Bouquelons tonsättning så att man reser öronen och berättaren Esmeralda Moberg lägger sin röst intill och sjungpratar och väs-veilar. Tillsammans puttar de ner en, för helheten oundgänglig, bittermandel mitt i Lorangafamiljens kanelbulleglada töntighet.