Plötslig förälskelse kan vara förrädisk. Har man tur djupnar känslan till kärlek. Men vilken nit när allt plötsligt förflyktigas och man står som ett frågetecken.
Lite som ett sådant känner jag mig efter Ada Bergers iscensättning av Barbro Lindgrens enastående ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Ändå blev jag inledningsvis så charmad. Scenografen Daniel Åkerström-Steen har skapat en bråtig miljö där en bedagad husvagn trängs med jordglober, ett lysande tomtehuvud, en gammal flakmoppe, lampskärmar, serietidningar. Bland annat. Ett eldorado för en farfar, en pappa och en liten pojke som hellre spelar bandy med apelsiner och käkar glass med kaviar, än anstränger sig för att gå till jobb eller skola.
Farfar Dartanjang har redan passerat alla sådana bäst före datum och kan ohämmat hänge sig åt svallningar i knäna. Och åt alla de roller han hux flux inbillar sig att han inte bara leker utan är. Som tigertämjare och rörmokare. Här trivs också Giraffen på vars existens de flesta tvivlar.
Både miljön och figurerna är så corny att få författarskap lyckats komma i närheten av en så absurd humor. Böckerna har tidigare iscensatts som teater och opera med varierande resultat.
Därför blev jag begeistrad när föreställningens anslag satt som en smäck. Erik Olsson är precis lagom naiv och dessutom bildlik i Lorangarollen. Susanne Karlsson vadderad till en liten tjock Masarin och anger barnaskap med bara en antydan till häpenhet. Och så Magnus Schmitz som Dartanjang. Den mest tacksamma rollen, men också förenad med risk att överagera. Icke så här. Schmitz virrpanna är lika klockren som Mattias Tobiassons mask. Bashkim Neziraj, Li Brådhe och Clas Göran Söllgård som tjuven Gustav, Korvgumman och Arga Gubben är inte illa de heller.
Första akten är alltså en ren njutning. För ovanlighetens skull håller en iscensättning samma grad av förhöjning som böckernas dadaistiska äventyr. Nytillkommet är hotet om avhysning då skrotet ska rensas för ett nytt bostadsområde. Och rensat blir det.
Efter paus finns inte mycket kvar av vare sig förhöjning eller familjecraziness. I stället hamnar vi i någon sorts högstadieshow där man mimar låtar till popkomp och samtalar med publiken under allmänt fniss. Förbrödring över rampen.
Men vart tog historien vägen? Inte funkar det att bara släppa taget och låta allt rinna ut i salongen. Och att hela gänget till slut, utan strid, helt förnöjda skulle ta sitt pick och pack och dra i väg mot nya boplatser, det tror jag inte på. Därtill är Lindgrens karaktärer alldeles för egensinniga.
Och jag som så gärna hade velat förbli förälskad.