Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Scenrecensioner

Lucas Svenssons ”Fosterlandet” på Göteborgs Stadsteater

Triumf för Takanens finska fresk. Anna Takanens avskedsföreställning som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater, ”Fosterlandet”, är ett mäktigt gripande epos, och med ett skådespeleri av högsta klass.

Teater

”Fosterlandet”
Av Lucas Svensson
Regi: Anna Takanen.
Kompositör: Matti Ollikainen.
Koreografi: Reija Wäre.
I rollerna: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mikko Virtanen, Mitja Sirén, Andreas Luukinen, Stella Laine, Anna Bjelkerud, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Johan Gry m fl.
Scen: Göteborgs stadsteater i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors.

Anna Takanens avskedsföreställning som konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater är en triumf: konstnärligt och som humanistisk samtidsappell. Med Wolf Biermann ropar den till oss alla: Låt er ej förhärdas i denna hårda tid. Men också: Fördöm inte dem som livet gjort hårda.

Lucas Svenssons ”Fosterlandet” undersöker de existentiella konsekvenserna av att omkring 70 000 finska barn under andra världskriget skickades till svenska fosterföräldrar. Av dem skulle en femtedel aldrig återvända. Denna barnförflyttning orsakade inte bara oräkneliga individuella trauman och tragedier. Den utgör ett mer eller mindre förträngt kapitel i svensk 1900-talshistoria. Berättelsen har dessutom en kuslig aktualitet nu när barn på flykt undan krig och förföljelse når vårt land – utan väntande fosterföräldrar.

”Fosterlandet” är en samproduktion mellan Göteborgs stadsteater och Svenska teatern i Helsingfors, dit föreställningen flyttar senare i år. Språkförbistringen görs till en självklar del av gestaltningen. Vi som bara behärskar ett av språken får hjälp av elegant projicerade översättningar.

Det är ett mäktigt, gripande epos som Svensson–Takanen har satt på scen. Ett centrum är den 90-åriga Elsa (lysande gestaltad av Birgitta Ulfsson) som ligger på sitt yttersta och drömmer om sin förstfödde som hon tvingades skicka i väg. Ett annat centrum utgörs hennes barnbarn Lussa, gripande spelad av Tanja Lorentzon, som för att komma till rätta med sina egna demoner har skrivit en bok om sin far, krigsbarnet. Denne har gömt allt finskt i sig under en rustning av den allra göteborgskaste göteborgare en kan tänka sig.

Iwar Wiklander – vem annars? – spelar denne John, en gång döpt till Juhani, som blev svensk polis, kvinnokarl och brottningstränare. Det är en ynnest att se Wiklander på scen: så mångtonig i sitt uttryck, så exakt i sin tonträff. Man får en glimt av hur det är att vara människa.

Över huvud taget är skådespeleriet av högsta klass rakt igenom. Alma Pöysti i rollen som den unga Elsa är briljant.

Fresken är full av konturskarpa scener: samkväm på finska föreningen, bastu med lövruska, misshandel av en sovjetisk soldat, festande inför Springsteen-konsert. Allt är inte lika bra. Särskilt första akten har sina longörer, och ibland kommer föreställningen farligt nära det bondkomiska alternativt Göteborg-vitsiga. Det sker inte av misstag. ”Fosterlandet” skyr inte pekoralet utan förstår att utnyttja dess kraft.

I en underbar scen spelar en ung man (Mattias Nordkvist) en tafatt kärleksförklaring på sin gitarr. Fniss utbryter i salongen - för det låter inte särskilt bra. Men fnissen tystnar när tafattheten visar sig vara motsatsen till oskicklighet: det exakta uttrycket för den känsla som ska förmedlas.