Att vi associerar Lennart Hellsing till Krakel Spektakel i en gardin är lika säkert som att Pippi poppar upp när du säger Astrid Lindgren. Det är älskade figurer som kan skymma annat konstnärligt intressant, särskilt i Hellsings rika och ofta surrealistiskt exklusiva poem.
I den saken gör dock Teater Pero skillnad när de i ”Lyckans galoscher” ger attan i vad som förväntas och presenterar texter vi sällan möter, till ny musik av Ulf Eriksson.
I Peter Engkvists regi ställer ensemblen moster Ester i centrum. Ni vet hon ”som älskar fester hon har nästan alltid gäster: Fyra präster från Manchester en orkester på semester …” Baura L Magnúsdóttir är en magnifik Jazz-Ester i höga klackar, trakterande ståbas i en paisleyinfluerad klänning som kostymskaparen Lotta L Danfors placerat någonstans mellan 1950 och 2012, den Hellsingska storhetstiden alltså.
Och det är klart att Ester har en mimorkester! Vi är ju hos Pero där Magnus Lundblad förmår gestalta allt med en gestik lika förbluffande som den Hellsingskt långa orm som slingrar mellan Åmål och Skanör. Allt under det att Ulf Erikssons elpiano lägger till de avgörande mollstråken.
I en lackröd scenografi, med diskret blink åt Ströyers illustrationer till ”Den flygande trumman”, genomför ensemblen en elegant kabaré. Och har man inte fattat det förut blir det nu glasklart hur sofistikerat galen Hellsing kan vara. Liksom att vad som på ytan syns som ett fnissigt barnrim, i själva verket är blänk och flikar ur ett helt livsuniversum. Lika eljest som i staden Annorlunda där bilarna betar på ängen och båtarna seglar i sängen.
Fyra år är Peros åldersrekommendation. Nej säger jag, för här arbetar Pero med ett förhållningssätt som förutsätter att åskådaren hunnit vara med ett tag och förmår förnimma bågen mellan scenisk krumelur och genomlevd känsla. Säg 8 år och uppåt. Och vilken lycklig vuxenföreställning!