Sällan har Strindberg varit på så gott humör som när han skrev ”Lycko-Pers resa”. Det är i början av 1880-talet. Han hade ”Mäster Olof” och ”Röda rummet” bakom sig och ”Det nya riket” framför sig. Vandringsdramat om Per tycks ha tillkommit i en känsla av att vad som helst var både möjligt och tillåtet. Alla var för ovanlighetens skull nöjda, både kritiken och publiken.
Succén borde upprepa sig när denna sällan spelade femaktare nu ges på Strindbergs intima teater i Richard Turpins kongeniala regi, och med en brio som borde driva djävulen ur de politiker som vägrar att ge det kommande Strindbergsåret mer än den allmosa som hittills kastats för den stores fötter.
Jag tror i och för sig att Strindberg skulle vara nöjd med uppvaktningen – den bekräftar ju bara riktigheten i hans kritik av den offentliga lögnen, uppdaterad hundra år framåt i tiden.
Gärna Strindberg, men först Läckberg.
Till det bästa med Turpins uppsättning hör att man inte behöver lägga pannan i djupa veck, det räcker med att luta sig bakåt och skratta som åt vilken galen Monty Python-historia som helst. Njuta av den karnevaliska yra som vänder upp och ner på världen i Sören Brunes scenografiska trollerilåda. Förföras av den totala brist på dekorum som vid närmare eftertanke visar sig vara Strindbergs egen, hans barnslighet och paradoxala hudlöshet.
”Lycko-Pers resa” skrevs drygt ett årtionde före ”Kung Ubu”, Alfred Jarrys absurdistiska pionjärverk. Inte konstigt alltså att den till största delen unga ensemblen, flera direkt från scenskolan, så självklart hittar ett tonfall i korsningen av barnteater, spex och politisk satir. De delar alla på Pers roll, en effektiv metod att sätta snurr på vandringsdramat från station till station.
Vilket inte hindrar att det blir happy end. När Per vandrar ut i världen är det i protest mot sin far, den gamle ringaren i kyrkans tornkammare, här spelad av Tribunalenveteranen Henrik Dahl; det blir rena julpantomimen som slutar med att de i Strindbergs bästa försoningsanda finner varandra i femte akten.
Resten är en samling vansinniga och vansinnigt roliga tablåer. Nina Jeppsson behöver bara sticka upp huvudet i något av scenografins många små och stora hål för att ögonblicket ska få liv. Oscar Thunberg skapar förvirring med sin raka spelstil. Medan Jonas Nilsson utför ett gångnummer som får John Cleese att framstå som nybörjare. Höjdpunkten kommer i fjärde akten när Per får en ny stamtavla som kung i ett orientaliskt rike där samtliga invånare talar antingen dalmål eller värmländska i en parodi på folklighet som borde skicka sverigedemokraterna ur riksdagen.
Det finns ingen ursäkt att inte se den.