Lyle Lovett och John Hiatt är två amerikanska singer/songwriters mellan femtio och sextio år gamla. De har helt olika uttryck –men förstärker varandra.
Det är nästan ofattbart avspänt. Lyle Lovett och John Hiatt sitter bredvid varandra och småpratar mellan låtarna. Lovett har en akustisk gitarr, Hiatt har två att byta mellan. De stämmer dem själva. I princip kör de varannan låt och bara ibland hjälper den ene den andre, då ser Lyle Lovett till att alltid skaka hand med sin kumpan, som efter ett väl utfört värv.
– Jag sitter ju i publiken under halva showen, säger Lyle Lovett stillsamt, med sin säreget underskruvade humor, och låter som om han menar att det är en större ynnest att få lyssna på John Hiatt än att själv sitta på scenen och sjunga sina låtar. Båda är också flitiga att presentera den andre, med namn och uppmaning till applåd.
Man kunde tro att de var rätt lika varandra. Två amerikanska singer/songwriters mellan femtio och sextio, väl rotade i traditionen och med långa skivkarriärer. I stället kunde de knappast vara mer olika. Man ser det redan i kroppsspråket: den slängigt bredbente bohemen och hans neurotiske lillebror. Kanske är det därför de trivs så bra ihop?
John Hiatt är den mer typiska sorten. En man som spelar så kraftfull, enkel kompgitarr att man kan förvånas över de små snitsigheter han emellanåt petar in. Det är som hos Steve Earle, ett uttryck som gjort för att fungera också där publiken sorlar och intresserar sig för annat. Även om han numera slipper att spela på sådana ställen.
Han är också en påfallande muskulös sångare, med märkligt många olika fasetter att plocka fram ur sin rymliga röst. Fast också lite slarvig, värderar framåtrörelsen högre än nyanserna.
Lyle Lovett är däremot oerhört precis som gitarrist, flink i fingrarna och med ett nytt, noggrant arrangemang för varje låt. Och sjunger med en ljus, känslig röst som låter mindre och skörare än vad den egentligen är. Lätt att underskatta.
Men det är Lovett som är huvudattraktionen, det märks tydligt när jag pratar med bekanta före och efter konserten. Det är han som bara har spelat i Sverige en gång tidigare, för tjugotvå år sen, medan John Hiatt har varit här hur ofta som helst. Det är dessutom hans karriär som är så underlig att den verkar orealistisk: Hollywoodskådespelare i succéfilmer, exmake till Julia Roberts, storbandsledare på deltid och bonde hemma på mormors gård utanför Houston, Texas.
Men när han nu sitter och pratar om sin bakgrund handlar det om singer/songwriter-scenen i 70-talets Houston, om när Townes Van Zandt och Guy Clark och alla de andra under en period var baserade just där och vilken inspiration det var för en ung blivande låtskrivare. Och även om också en späd John Hiatt fanns med i utkanterna av den scenen, så är det Lyle Lovett som i dag bygger vidare på det arvet, med sina finstilta låtar som är ungefär hälften folk, hälften country. Medan John Hiatt på något sätt är en rockartist också som solotrubadur, och inte alls främmande för lite grovhuggen fyrkantsblues mellan varven.
Successivt inser jag också att det nog finns en sorts dramaturgi i den här löst hållna trivselshowen, trots allt som pekar på motsatsen. Den första halvtimmen hinns bara fyra låtar med, men efter hand blir småpratandet mindre. Som om de båda inser att tiden håller på att rinna undan, trots att de spelar lika länge som om det vore två soloshower efter varandra.