Romateatern ställer kulturen i fokus för en Gotlandsturism som hellre väljer teater och musik än champagnesprut och medeltidshucklen. Det är något att värna om. Ändå har jag anledning att ifrågasätta den konstnärliga nivån i årets uppsättning.
Valet att åter spela ”Macbeth”, senast var det 1998, är modigt och aktuellt. När diskussionerna kring avslöjanden om dubbelnaturer, såväl inom svensk polis som inom katolska kyrkan, pågår som bäst och vi funderar på brott, bestraffning och skuld är Macbeth en man i tiden. Han går bokstavligt talat över lik mot makten, samtidigt som varje dåd urholkar hans inre. Att han och hans lady mördar Skottlands kung för att nå tronen och därefter ser sig tvingade att också undanröja varje vittne, är en helvetisk färd mot given undergång.
Knappast lätt sommarteater, men en möjlighet att med Shakespeares spegling av människans mörkaste sidor, låta oss genomskåda maktstrukturer och dessutom få genomströmmas av hans rika, täta blankvers. En text som förmår tvätta rent från språkligt slagg men som, och däri ligger en av prövningarna vid iscensättning, utan laddning och med bristande diktion förlorar sin kraft mellan skådespelare och publik. Just detta sker dessvärre nu i Roma.
Berättelsen om Macbeth är en orgie i blod. Som Göran Everdahl skriver i det också i övrigt välmatade och löftesrika programhäftet: ”Efter prologen med häxorna är pjäsens allra första replik: ’Vem kommer blodig här?’ Svaret är en sårad och tämligen pratsam soldat – men frasen skulle kunna syfta på i stort sett vem som helst i ’Macbeth’. Frågan är snarare vem som INTE kommer blodig här.” Vi talar om smärta. Unga och gamla mister livet och Macduff som slutligen blir Macbeths baneman, har dessförinnan förlorat sitt hem, hela sin familj och sitt tjänstefolk på grund av Macbeths maktbegär. Shakespeare skriver: ”Ge sorgen ord. Får smärtan inte röst, dess viskning spränger ett förtvivlat bröst.”
Men här håller smärtan käft. Daniel Larssons Macbeth tvår visserligen sina händer utan att bli ren från blodet på dem, men hans uttryck är indifferent. Vare sig denne Macbeth ska vara glad, sinnlig, hämndgirig, skiträdd eller ångestriden, ter han sig likadan. Och eftersom Macbeth är navet i hjulet blir det inte snurr på mycket annat heller trots suggestiv musik och pigga kostymer med lätt punktouch. Inte ens den mot himlen byggda scenografin förmår lyfta ett spel som mer avverkar repliker än slåss med inre demoner och yttre hot.
Var är viljan att förmedla den prövande plåga som leder till katharsis och den saga som säger oss mycket om vår egen härsklystna tid? Självklart handlar det om svag regi men varje enskild skådespelare bär också sitt ansvar. Louise Rymes Lady Macbeth tar det någon gång då orden får färg. Liksom Veronica Sinclair i sin korta scen som burlesk portvakt. Peter Nitschke gör Malcolm trovärdig och riktigt fin är unge Miranda Segerström i rättframt spel som Macduffs son.
Men annars blir frågan: Thomas Segerström, var är din regiidé?