Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Magnifik Nina Stemme i imponerande Turandot

Turandot i Dalhalla.
Turandot i Dalhalla. Foto: Markus Gårder
Opera

”Turandot”

av Giacomo Puccini

Libretto: Giuseppe Adami och Renato Simoni. Regi: Bengt Gomér. Medverkande: Nina Stemme, Lars Cleveman, Meeta Raval, Johan Schinkler, Torbjörn Lillieqvist, Fredrik Zetterström m.fl. Dalasinfoniettan och Gävle Symfoniorkester. Dirigent: Tobias Ringborg. Scen: Dalhalla, Rättvik

Puccinis sista opera är ett problematiskt verk. Inte så mycket på grund av dess orientalism – visst är det inte särskilt modernt med skildringar av österlandet som frossar i det exotiska och brutala i den främmande kulturen, men musiken som Puccini komponerade till ”Turandot” är så utsökt och pampig, och med relativt seriösa inslag av kinesisk musik som på ett elegant sätt införlivas med tonsättarens senromantiska tonspråk, att alla invändningar om ytlighet och aningslöshet rinner av.

Nej, det problematiska är att storyn inte håller hela vägen. Puccini kämpade febrilt med att få till slutet på operan och när han dog 1924 var den ofullbordad och färdigställdes av Franco Alfano. Trots att det är en av Puccinis mest populära operor är det ett verk som oftast lämnar en konstig eftersmak.

Det är helt enkelt väldigt svårt att tro på kärlekshistorien och dess lyckliga slut, och svårt att tycka om kärleksparet Turandot och Calaf. Han är ärelysten och fullkomligt ytlig och projicerande i sin förälskelse, hon är empatistörd person som inte bara avrättar friare på löpande band, hon låter även tortera slavinnan Liú som älskar Calaf.

Regidebuterande Bengt Gomér har dock gjort sitt yttersta för att göra Turandot lite mer mänsklig och finalen lite mer nyanserad. Redan i andra akten förvandlas Nina Stemmes Turandot från stenhård prinsessa till hjälplös liten flicka när hon desperat ber sin pappa kejsaren om hjälp för att komma ur sin ångestfyllda situation. Och i finalakten lyssnar hon faktiskt till slut på den plågade Liú, hon ser hennes smärta och avbryter tortyren.

Viktigast av allt: slutet är inte Alfanos utan ett längre och mer komplext slut som komponerades av Luciano Berio så sent som 2001. I denna version sker den enorma förändringen i Turandots syn på kärlek, tvåsamhet och Calaf på ett långsammare och mer trovärdigt sätt, och de ömma känslor som växer fram är inte sprudlande passionerade och glatt utåtriktade utan blyga, trevande, fulla av tvivel och väldigt privata.

Nina Stemme gestaltar denna förvandling som bara hon kan. Hon är inte bara en makalös sopran, hon är också en suverän aktris som går in i sina roller och blir hudlös och magnifik. Men det krävs så klart rätt regi – denna Turandot imponerar på en helt annan nivå än den hon gjorde på Kungliga Operan häromåret.

Meeta Raval är också väldigt bra som Liú. Lars Cleveman lyckas där­emot inte göra Calaf till en sympatisk rollfigur, och operans mest kända aria ”Nessun dorma” får han tyvärr inte heller riktigt till. Torbjörn Lillieqvist är dock ljuvlig i den lilla men viktiga rollen som kejsaren, han sjunger med ett mäktigt vibrato som gör ett lika starkt intryck som hans entré: på en tron med gyllene ljus som bländande reser sig ur scengolvet.

Trots att Cleveman bleknar bredvid Stemme, och trots att comic relief- faktorn hos Ping, Pang och Pong accentueras lite överdrivet mycket, är denna uppsättning av ”Turandot” väldigt tillfredsställande. När prinsens och prinsessans händer snuddar vid varandra i slutscenen samtidigt som de skuldmedvetet, med ryggen mot publiken, betraktar Liús lik, då händer det som man alltid önskar ska hända: man börjar hoppas på deras kärlek.