Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Magnus-Maria: en opera om rätt kön på Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen

Sju sångare och en talskådespelare delar på rollerna i den utpräglade ensembleoperan.
Sju sångare och en talskådespelare delar på rollerna i den utpräglade ensembleoperan. Foto: Tiina Tahvanainen

Hösten 1705 döms Maria Johansdotter från åländska Föglö till två veckor på vatten och bröd, för att ha ställt till med ”allmän villervalla och allehanda förargelse”. Eller för att tala med genusteoretikern Judith Butler: För att ha ställt till med gender trouble. “Jag är både kvinna och man, men lite mera man ändå.”

Opera

”Magnus-Maria: en opera om rätt kön”

av Karólína Eiríksdóttir

Regi: Suzanne Osten. Dirigent: Anna-Maria Helsing. Libretto: Katarina Gäddnäs. Bearbetning och dramaturgi: Ann-Sofie Bárány. I rollerna: Hillevi Berg Niska, Andrea Björkholm, Lisa Fornhammar, Ásgerður Júníusdóttir, Maria Johansson Josephsson, Therese Karlsson, Annika Sjölund, Frida Österberg. Musiker: Laura Kokko, Marjaana Holva, Tiila Kangas, Juho Laitinen, Matti Kariluoto och Kim Jansson. Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen. Speltid: 1 tim 20 min

Ur rättegångsprotokoll träder en märkligt modern människa fram ur skuggorna, en som tog sig till Stockholm, klädde sig i manskläder och gjorde succé hos publik och pilska pigor med sin musik. Ett kollektiv av kvinnoröster bräker som åländska getter att allt ääär som det varit och alltid kommer att vara, men vår centralgestalt vet att det finns något bättre där ute – i alla fall för Magnus Johansson.

Om denna historiska person har den isländska tonsättaren Karólína Eiríksdóttir och den åländska librettisten Katarina Gäddnäs skrivit en stark och suggestiv enaktare som hade urpremiär i Mariehamn 2014, och sedan dess har spelats runtom i Norden – bland annat under Stockholm Pride. Och det är bara att beklaga att helgens gästspel på Klarascenen är så förtvivlat kortlivat.

För regin står Suzanne Osten, och med strofer som ”Jag kan! Jag vill! Jag törs!” kastas sceniska slängkyssar till hennes klassiska produktioner, i en queer kammaropera som bultar av energi och gott sceniskt humör. Ostens punkiga handlag spelar väl med det musikaliska uttrycket, där instuckna koloraturer från ”Trollflöjten” dribblas med komisk distans och ankomsten till Stockholm markeras med sång på nasalt södersnack.

Eiríksdóttir använder sopranernas spetsigaste höjdtoner för att tala maktens språk, som spottas fram i anklagelser om hur Magnus-Maria utför ”djävulens verk” och inte har ordning på sina papper.

Kompositionen är följdriktigt gränsöverskridande och låter modernistiskt tonspråk möta åländska polskor; vid ett tillfälle bryter sig dirigenten Anna-Maria Helsing till och med loss och dansar ut på scenen med sin fiol. Och bakom sångarnas atonala utfall gjuter stråkensemble och slagverk fast en melodisk stabilitet som gör helheten njutbar – inte bara intressant. Sju sångare och en talskådespelare delar på rollerna i denna utpräglade ensembleopera, och skickar centralgestalten mellan sig i form av en röd tyllkjol. Kollektiv framför enskilda stjärnor alltså, även om Ásgerður Júníusdóttirs varmt flödande mezzosopran förtjänar att nämnas särskilt.

Magnus-Maria försvinner ur historien. Men det ljud som klingar ut i salongen förkunnar att den som vill ställa själva människan inför rätta nog kommer att misslyckas – trots allt.