Skuld, kraft och längtan tränger fram när åtta kvinnor berättar om sina mammor på Unga Klara. Ingegärd Waaranperä ser en pjäs om befrielse.
Premiär igen på Unga Klara: Mitt på scengolvet en cirkel av skor, stövlar, hattar. En ring, där början möter slutet i livskretsloppet? En vigselring, kanske, eller tomrummet vi föds och återvänder till …
Eller är det en ond cirkel? ”Mamma” är knappast en idyllisk föreställning. Att människan föds fri är en illusion. Du är din mammas dotter. Om hon vill eller inte: hon gör dig till den du är. Det som har präglat mammans liv präglar ditt, förstärkt eller försvagat efter hennes förmåga att härbärgera det. Mycket av det svåra hamnar direkt på dig, obearbetat, tanklöst, ohejdbart.
Pjäsen ”Pappa, en föreställning om män av och med kvinnor” var en stor succé 2006 och spelades i tre säsonger. Att jag aldrig kom i väg på den hör till det jag beklagar. Nu får jag se ”Mamma” i stället. Samma åtta kvinnor har gjort den under ledning av samma regissör, Cathrine Parment, i gruppen ”Processteatern” som samarbetar med och spelar hos Unga Klara.
Den mjukt tumultartade föreställningen börjar i en nostalgisk yra av klänningstyger vars former och färger ropar från vår barndom, men den blir strax mer komplicerad än nostalgisk. Små obetänksamma repliker, trötthet, dåliga vanor, utsatthet: från barnets perspektiv är de naturkatastrofer. Replikerna som alla har hört slungas ut mot publiken: ”Att du alltid ska …”, ”Mamma har inte tid”, ”Låt mig vara.”
Ibland ges en åskådare mammans roll och får känna på hur barnet vädjar: Får jag sova hos dig?
Formen är kalejdoskopisk. De medverkandes egna mammaberättelser har klippts itu i små flingor, skakats om och fått lägga sig i nya mönster. Mammor är också kvinnor, och fnittrande småflickor. Deras förhållande till sina kroppar är ett av föreställningens outtalade teman. När skådespelerskorna trär av och på sig alla dessa klänningar och dansar, snurrar, visar upp sig, är det en mammabild de efterapar, och en självbild de söker. Skuld och kärleksförlust är arvegods, liksom resolut kvinnokraft eller spröd längtan till förra generationens hemland. Mamman kan vara död eller förvirrad – greppet förlorar hon aldrig. ”Hon är 86 nu!” utbrister en av skådespelarna, efter år av frigörande terapier: ”Fortfarande vill jag bara göra henne nöjd.”
Det händer att en bit av en berättelse blir så privat att den inte kan förstås utifrån eller tvärtom blir så tydligt biografisk att den bryter sig ur collaget och stör. Dramaturgiskt är föreställningen ingen riktig fullträff, men det känns rätt oväsentligt, eftersom hela tilltalet är så eget och annorlunda. De åtta skådespelerskorna som berättar om sina mammor visar i samma andetag så långt man nästan kan på en scen vilka de själva är. Det finns en befrielse i att våga detta och kunna se andra i samma ljus. Om den befrielsen talar ”Mamma”.