Den stickande doften av klor gör förväntningarna om inte stora, så annorlunda, när Dansens hus tillfälligt flyttat till Södermalm. Så har publiken bänkat sig runt bassängen på anrika Forsgrénska badet, hemmaplan för Stockholm konstsim herr, två gånger världsmästare. Jag lovar: i konstsim.
Historien om hur dussinet småkrisande, medelålders medelklassmän upptäcker manligheten och finner varandra genom konstsim har redan berättats i filmen ”Män som simmar”. Nu är det dags för liveversionen, ”Män emellan”. Till sin hjälp har männen tillkallat en kvinna, koreografen Efva Lilja som ju alltid haft en fäbless för vatten.
Sobert koreograferat konstsim blir det dock inte mycket av under föreställningens femtio minuter. Fokus är i stället berättelsen om hur män finner gemenskap i vattnet med lika delar konstsimsallvar och manlighetsritualer. Männen dricker burköl, kör race med radiostyrda båtar, skojar, vattenbrottas, men odlar samtidigt manlighetens mjukare, alltså mänskligare, sidor. För också män kan samtala. Påfallande nog talar männen aldrig om kvinnor. Mest rörande är det avsnitt där männen ömt håller om varandra, två och två, vaggandes till ro.
Som performance, föreställning, konstsim, dans eller teater, är ”Män emellan” inte mycket att hurra för, trots snygg, härligt syntetisk ljussättning, trots professionellt koreografiskt understöd. Det är en fragmentariskt sammansatt berättelse som kräver ordentligt med välvilja från publiken för att fungera.
Men välvilja är samtidigt exakt vad Stockholm konstsim herr handlar om. Eller solidaritet, ett otidsenligt begrepp som gruppen hyllar. Och simmandegör, som när männen mot slutet äntligen ger prov på diverse konstsimsgrupperingar. Som just kräver gemensamma ansträngningar, absolut solidaritet. Faller en så drunknar alla.