Amerikabilden rämnar i ”Mannen med ormskinnsjackan”. Den lilla staden Two Rivers i Mississippi består av slitna kulisser från gamla västernfilmer. Skoaffären har provstolar men ingen vägg, baren har saloondörrarna på ett ställe och disken på ett annat. I denna sprängskiss lever alla i varandras åsyn, halvsymbiotiskt, grälsjukt, spionerande och ihopslingrat. Spårvagnen i ”Linje lusta” kunde stanna om hörnet. Vi är i Tennessee Williams hatälskade sydstater, just när USA i modernitetens namn lämnar dem bakom sig efter kriget. Här säger man niggrer om de svarta och gravida kvinnor hålls i ”confinement”, instängda.
Williams skrev pjäsen 1947. Originaltiteln ”Orpheus descending” säger oss att det är i ett dödsrike den utspelar sig. Ett givetvis helvitt Hades där människorna kannibaliseras av moral och instängdhet. Männen lever ut i arbete och våld, kvinnorna i skvaller, habegär och en bultande oförlöst sexualitet som pjäsen rider på, alltmedan den gamle indianen, en fri man i Omid Khansaris lågmälda spökgestalt, dystert förutspår olyckor.
Det är en egendomlig pjäs som kallas ”gotisk” på förlagsbandet. Folk reser sig från dödsbädden, det spökar, bankar och knäpper och kvinnornas desperation, som står för all frihetslängtan, driver fram en galen, lätt hysterisk stämning. Veterligt är den inte spelad i Sverige och bara sällan i USA.
Men regissören Malin Stenberg älskar utmaningen och hymlar inte med det bisarra, melodramatiska och den ryckiga dramaturgin. I stället framkallar hon i sitt syrabad en ganska fantastisk, tragisk grotesk som mitt i röran träffar med oväntad kraft. Nu i dag, i finanskrisens och oljebrändernas tid, kan man – när elden från lyncharnas facklor klättrar uppåt Lilla scenens träkulisser – lätt se den som en gräll och poetisk amerikansk undergångsvision.
Detta tack vare ett styvt, lojalt ensemblespel som inte heller väjer för det groteska. Främst är det kvinnorna man ser. Hur de, liksom under samhällsytan, med sitt pladder och sina små skandaler håller ihop alltsammans, medan männen klår och släpar med sig dem, eller bara är borta.
Undantaget är den unge mannen som kommer vandrande med sin gitarr och när han får jobb i skoaffären sätter katastrofen i rörelse. Namnet Valentine Xavier handlar om kärlek och frälsning. Simon J Berger väcker drömmen om fullkomning och förening, främst genom ett återhållet, neutralt skådespeleri som gör honom till vars och ens projektionsyta. Plötsligt vill alla prova skor... Tanja Lorenzons debilt ihopknipna Eva (som hämtad ur ”Glasmenageriet”), Elin Klingas drickande, vårdslösa Cassandra, den fromt dominanta, höggravida Dolly, som spelas roligt och chosefritt av David Mjönes, Basia Frydmans elaka lilla Beulah.
Mest febrilt hoppas Lotta Tejles sublimt besatta Vee Talbot (gift med sheriffen), i vars religiösa måleri alla stadens andra män redan avbildats.
Mer jordbunden, och det är ett övertag hon har, är skoaffärens ägarinna, vars man ligger döende bakom en av kulissdörrarna. Hulda Lind Jóhannisdóttir med sin bastanta lilla kropp och med sitt genomärliga skådespeleri förenar sexualitet och jordbunden realism. Kanhända står hon för en önskad framtid, men så går det henne illa också.